Årets 16 julgärningar (som inte kostar en spänn)

1. Anmäl dig till donationsregistret. (livsviktigt.se)

2. Dela en konstnärssjäls idé (sprid små musikers musik, sprid någons smyckestillverkarhemsida, tipsa om en kompis som syr kläder/har ett minibageri)

3. Skotta din 85-åriga grannes garageuppfart.

4. Låtsas att ni har strömavbrott och ingen täckning på nån slags I-waste my time-pryl och umgås! (umgåstips: tänd ljus, spela spel, läs en saga med hela familjen, skriv julklappsrim, ha diskparty och skumkrig) 

5. Skriv på ett upprop mot allehanda världsorättvisa.

6. Läs Naturskyddsförenings 10 tips på en miljövänligare jul (http://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/10-basta-knepen-en-gron-jul) 

7. Samåk

8. Tala om för dina nära och kära att du älskar dom.

9. Läs på om konflikten i Syrien. 

10. Promenera till Snabbköpet istället för att ta bilen till MEGASUPERGRANDMAXILANDET när mjölken tar slut.

11. Skriv ett handskrivet brev. 

12. Sprid länken om Bris eller Maskrosbarns chatt i juletider, och sprid numret till Kvinnojouren där du bor. Sätt upp en lapp på gården eller ICA om du inte har en massa barn/elever på din facebook. 

13. Pilla ut alla vekeshållare på värmeljusen du bränner i jul. (Annars är din återvinning förgäves.) 

14. Återvinn julklappspappret.

15. Ge bort en heldag för kvalitetstid till ditt barn/mamma/mormor/sambo i julklapp.

16. Skriv upp ovanstående tips på en lista med kryss-i-rutor. Tävla med en kompis om vem som kan kryssa i flest. 

Bilden tagen från http://www.riksbyggen.se/Kundwebb/Rad-Svar/Tips-rad/Miljo--Energi/Miljosmart-jul/

Lampprojektet - Tillsammans kan vi göra världen ljusare!

Lampinsamling!

Kära vänner! 

Senast du hade strömavbrott, hur irriterad blev du då över att du inte hittade ficklampan eller tändstickorna till stearinljusen? Tänk dig nu ett strömavbrott utan tändstickor och utan ficklampor. Varje dag, året runt. 

I slutet av oktober åker jag och Johanna norrut där människor lever i "strömavbrott" hela tiden, och vi skulle så himla gärna vilja hjälpa till att underlätta vardagen lite, lite grann. 

Om du också vill hjälpa till kommer här 3 saker du kan skriva in i cv't att du hjälpt till med. För åttio spänn. 

1) Kvinnor behöver inte bära lika mycket ved. (Ja, det är bara kvinnor som bär ved.)
2) Kvinnor behöver inte andas in lika mycket rök från den brasa som nu agerar "lampa" på kvällar och nätter. (Ja, det är alltid kvinnorna som sköter detta.)
3) Barn kan göra sina läxor när de kommit hem från skolan. (Nej, de kan inte göra läxorna tidigare när det fortfarande är ljust, då måste man hjälpa till med andra sysslor.) 

En solcellslampa kostar 80 kr. Alltså lika mycket som en halv biobiljett, eller 3 caffelatte. 
En solcellslampa underlättar varje dag, året runt för en hel familj. 

Eftersom vi inte slösar några pengar på att öppna professionella autogiro- eller postgirokonton sker överföringen till ett simpelt vanligt bankkonto, tillhörande Martina Abrahamsson, alltså mig. Varenda spänn du sätter in går oavkortat till inköp av lampa. Vill du veta var din lampa hamnade, märk överföringen med ditt namn. (Handelsbanken, 6129- 744 587 158 är numret). 

Tack för att du lyser upp världen! 

Varje gång...

Jag har sett människor tvätta sig i vattenpölar.
Jag har lärt mig hur ett pistolskott låter.
Jag har gråtit av orättvisa.
Jag har besökt hem med fler invånare än kvadratmeter.
Jag har sett vita gamla män ta ed sig 15-åriga tjejer hem från barer.
Och varje gång undrar jag om det var så det var meningen.

Jag har sett barn utan skor skratta sig till tårar.
Jag har sjungit tillsammans med 20 kvinnor i en och samma bil.
Jag har besökt hem med större hjärta och med mer liv än bröllopsnätter.
Jag har lärt mig vilka svenska rätter som går hem hos kenyaner och inte.
Och varje gång det är fler kenyaner än svenskar i huset förstår jag att jag bor här på riktigt.
Och varje gång det är så vet jag att det var så det var meningen.

LÄS INTE DET HÄR

Så borde rubriken vara på artikeln nedan. För dem som vill fortsätta gnälla över dåligt väder, för få kläder i garderoben, eller störiga medpassagerare på tunnelbanan.

Två miljoner våldtagna i krigets Kongo

Lägg av nu. Det räcker. 

Terrorattacken på Westgate i Nairobi

"De kom in och sköt först alla servitörerna. Sen sprängde de en kvinna så att armarna flög av och huvudet flög åt andra hållet. En gravid kvinna sköts i magen, och barn togs som gisslan."

Musiken spelas fortfarande i högtalarna, maten står kvar, det väntar oavslutade kundvagnar, och en oavslutad terrorattack tränger sig in i varenda hem, i varenda hjärta. Svensk press rapporterar snabbare än Kenyansk. Kenyansk press rapporterar vad de tror att världen vill höra. Ingen vet vad som är sant. Rykten säger att det varit känt att det skulle hända sedan länge. Andra rykten säger att det kommer hända igen.

Samtidigt är köerna till blodgivningen längre än på Hemköp Skanstull en fredag eftermiddag. Samtidigt tar privatpersoner med sig gasköket och kokar te till anhöriga, journalister, poliser och vakter. Samtidigt skänker Kenyas eget folk 60 miljoner shilling. Samtidigt skapas #WeAreOne.

Det är ett omskakat Kenya, som man just nu inte vet hur man ska handskas med, hur man ska leva i eller var man ska leva för någonstans. Det man vet är att landet fortfarande är lika vackert, människorna är fortfarande lika hjälpsamma och att kärleken är starkare än hatet.

Människor funderade aldrig på om Norge var ett osäkert land eller inte efter terrorattentaten i Utöya. Även Kenya är värt en chans. De flesta kokar te. De flesta kastar inte handgranater.
Välkomna, trots allt.

Tillbaka i Nairobi, i grevens tid.

Efter en flygresa liggandes mellan två stolsrader, omväxlande på höger och vänster sida eftersom ryggposition är för trångt var vi då framme i Etiopien för mellanlandning. På de oklart utplacerade tv-apparaterna rullar en reklamfilm om kondomer. Reklamfilmen som har sämre bildkvalité än min första digitalkamera innehåller män som skuttar i någon slags uppvisningsdans utanför hyddor, och endast två korta sekundscener innehåller interaktion mellan man och kvinna. Kaffesmak finns att tillgå, informerar eftertexten.

Vi är hungriga, men inget av de ställen som serverar någon slags föda tar kort, och alternativet är att prova den bankomat där samtliga före i kön har fått sina visakort uppätna. Således får vi äta upp allt svenskt godis vi köpt som var tänkt att mätta nästa månads Sverigecravings. I högtalarna spelas samma musik som spelades 2004 då jag bodde där, och en känsla av hemtrevnad infinner sig. Leisure Lounge ser inbjudande ut med sin guldemaljerade skylt, men då vi tittar in är det lite som att köpa grisen i säcken. Leisure Lounge är egentligen ett hopplock av trasiga soffor där man sitter med knäna i hakhöjd eftersom den tänkta resåren inte riktigt håller samma kvalité som vid sin födelse.

Slutligen blir en vilstol ledig och jag tränger ihop mig med mitt handbagage och lyckas somna några minuter innan det är dags för nästa flight mot Nairobi.

Vi landar, och vi landar hemma. Och imorse brann flygplatsen ner. Jag är tacksam för att jag hann fram.

Hon heter Maria

Vi är på väg till vårt gamla hus för att packa ihop våra saker. Det är sista kvällen i Nairobi, i Kenya och dagen har minst sagt varit hektiskt. Vi går mot vårt hus och ser Maria, vår granne som vi inte träffat på länge. 

- Hej Maria, ropar jag på avstånd, men i den sista stavelsen förstår jag att allt inte är som det ska. Det tar några minuter, kanske en kvart till jag samlar mod och går ut till henne.

Mycket riktigt. Saker och ting är inte som de ska. Maria är totalt sönderslagen. Huvudet är stort som en badboll och precis intill ögat finns en stor blodfylld svullnad. Hennes armar är blålila och man kan se ett mönster från något föremål som orsakat det. Hon berättar att han också slagit sönder örat på henne. Hennes hörsel är förstörd. 

-Packa dina saker så fort du kan. Men ta inget annat. Det kommer en bil om tio minuter och hämtar oss. Det räcker nu, du följer med.

Det är inte första gången Maria står här sönderslagen. Hon berättar om flertalet slagsmål. Hon är andrafru, men en stor besvikelse och endast en börda för mannen då hon inte kan få barn. För att hon inte ska kosta henne mer låser han in henne på området, ibland i huset.

Vi kommer hem med Maria till vårt nya boende och vi möts av fantastiska dofter och ett kök fyllt av skratt. 

- Du kan va trygg här, säger jag. Alla de här människorna är snälla. De kommer ta hand om dig, och ingen av dem vet vem du är eller kommer berätta att du är här. Maria får ta en varm dusch, och sedan äter vi kvällsmat tillsammans. Mycket riktigt blir Maria väl omhändertagen och de tar sig alla tid att lyssna på hennes historia. Det är vår sista kväll i Nairobi, och jag förbereder mig på en lång natt i ett väntrum. Min egen Sverigepackning får vänta. Blödningen vid ögat oroar mig, och jag vill att en läkare ska rapportera när det ser ut som det gör nu. 

Men det blir ingen natt på sjukhus. Mina kenyanska vänner säger åt mig på ett vänligt men bestämt sätt att jag måste göra mig av med Maria så snart som möjligt. Och vad jag än gör, inte blanda in läkare eller polis. För varje händelse jag är inblandad i ökar risken att även jag blir misshandlad eller inspärrad. Och jag vet att det är sant. Jag hatar att jag inte kan lova Maria att allt kommer bli bra. Jag kan inte lova Maria att hennes man aldrig mer kommer kunna slå henne. 

Sent på kvällen kör vi ner till city, till bussarna. Jag täcker huvudet med min sjal för att inte väcka uppmärksamhet, och vi trycker oss fram mellan folk och bussar. 

- We need a ticket to Mombasa. Now, please. Maria blir tilldelad en plats och chauffören ställer in hennes packning i bagage. Jag ber honom att ta extra hand om Maria, och det lovar han att göra. Vi säger hejdå, och jag ger henne mitt nummer och pengar för resa och sjukhus. Jag springer tillbaka till bilen och vet samtidigt att detta inte är en miljö för en vit kvinna när mörkret slagit in. 

Precis innan vi kommer hem ringer Maria. Hon har blivit avslängd av bussen och vet inte vad hon ska göra. Efter många turer lyckas hon hyra ett rum och vänta på morgonbussen. 

Maria är inte den ända kvinnan som blivit slagen. Inte i Kenya, inte i Sverige, inte i världen. För Maria och alla andra kvinnor slås inte främst kroppen sönder, utan tryggheten. Tryggheten som faktiskt kan ge dem hopp och ork att ta sig vidare och våga kämpa är sönderslagen. Det är därför många kvinnor stannar kvar i dessa relationer. 

I Växjö finns en kvinnojour dit kvinnor som blir slagna eller misshandlade kan komma. Och ingen är stoltare än jag att säga att just där jobbar just min mamma!

Hon heter Ammie

Hon heter Ammie. Hon är mamma. Hon är lika gammal som jag. Hon är min vän. Hon är self employed. Hon är hora.

Varje gång jag kommer dit letar jag upp henne. Hon brukar stå vid bordet längst ut. När vi hittar varandra kramas vi länge, länge. Sen dansar vi hela natten. Om hon inte jobbar. Ibland måste hon göra sitt jobb. Då får jag inte störa, och vi vet att det är så det måste vara. Men vi dömer inte varandra, vi ser varandra.

Vi pratar om svartsjuka, om killar, om hoppet och hopplösheten. En av hennes kunder är svartsjuk, har galet temperament, hon gillar inte honom. Men ikväll är han inte här så hon är ledig, en stund till. Dansgolvet är inte precis skimrande, men tillräckligt för att oss. Vi håller varandras händer hårt, hårt och ingen kommer emallan. Det finns de som försöker, då bara tittar vi på varandra och skrattar. Hon kan texten i varenda låt, och kan historien om varenda man. Jag känner mig trygg. Tryggare kan ingen vara.

Klockan fem skär tystnaden igenom det som finns kvar.
- Du måste gå hem nu, säger hon.
- Ska vi dela en taxi, frågar jag.
- Nej, jag måste vara kvar. Men du måste gå hem nu för jag vill inte att

Hon behöver inte förklara. Hon vet att jag förstår. Och hon vet att jag alltid finns där för att lyssna.


I Kenya är prostitution olagligt, men väldigt vanligt i synnerhet på kustremsan där många barn är arbetar med detta på heltid. Du betalar mer om du vill ligga utan kondom, än med. Ammie och hennes vänner är inte rädda för HIV, men för att bli gravida. En bra kväll kan en prostituerad i Nairobi dra in runt 200 000 ksh, vilket är en årslön för en vanlig vakt. De prostituerade kan på så vis leva ett liv som många andra aldrig skulle ha råd med. Dyra bilar, kläder, parfymer och fina bostäder. Detta gör det ännu svårare att sluta. Ammie är inte hennes riktiga namn. 

kärleks-knack!

igår kom en liten flicka med sin storasyster och knackade på min dörr. den lilla flickan samlade in pengar till sitt stundande scoutläger. den lilla flickan, som bor i samma lägenhetskomplex som jag bor, (hyra = 10 gånger en vanlig kenyansk månadslön) kommer från en familj där avgiften på 140 kr inte lär vara ett ekonomiskt problem. däremot är det en tradition att alltid dela med sig, och alltid stötta. och det är just därför som jag också ger en femkrona och önskar henne ett fint scoutläger.

och jag undrar just när våra svenska barn kan få gå runt och samla in pengar till sina scoutläger utan att skämmas. för att det faktiskt är fint att få hjälpa till, och fint att få hjälp. 

Killed for crafts!

L is for lion, Z is for zebra and E is for elephant. After todays film (Battle for the elephants, National Geographic) and discuss at Brookhouse school I wonder if this is what I can teach the children 10 years ahead from now??

Each day around 70 are elephants killed in Kenya and the surrounding countries, only because of their tusks which nowadays rarely grow longer than 50 cm. The amount of this wonderful animal walking around on the savanna has decreased with 94 000 000 elephants in 73 years. At the same time Chinas business with Africa has increased with 94 billion per year. 

The elephant crisis is not very known. Especially not known as a problem caused by a huge demand of ivory from China where they do old traditional crafts in the believe that the elephant who was killed because of this item is actually happy. The elephants used to be a holy animal for buddhism, daoism and many religions. Now it´s a holy animal for another religion - capitalism. 

An 12-15 year old elephant do still have small tusks, around 50 cm, but it´s still a well paid kill and you don´t have a lot to fear. If you kill a panda in China you get 15 years in prison. If you kill a elephant in Kenya, you get a penalty of 40 000 ksh (480 USD), which is about 10% of the real value of the ivory which makes it to a very good business anyway. Even if all steps in the business is illegal it's still an easy job to get the ivory out of the country since only 1% of the 

60 000 containers which are send from Mombasa port every day is checked. 

But, if you kill an elephant you kill a heritage and you kill the nature since the elephants is one of our most important distributer of seeds and the green, growing environment now turns into dessert all over the country where the elephants used to live before they were killed. They are killed because we want more money in our pockets, and because our religion, capitalism, tells us that valuable items are more important than our nature. 

So what to do? How can you really change something? 

1) Do not buy ivory! And tell people about that ivory actually come from a DEAD and KILLED elephant, not a still playful little creature running around on our earth. 

2) Tell kids about our nature, spend time in the nature and give them the feeling of that they own the nature (and so also the problems and fights we have to take to save it. It´s first when you own a problem and can identify with it that you are ready to care for it.). We will face several fights if we want to be able the see animals outside the zoo, not only elephants. 

3) See one or two of the films suggested down here: 

Family of elephants slaughtered for ivory, Kenya january 2013 (49 seconds)

Battle for elephants (trailer, 39 seconds) 

Battle for elephants (full movie, 55 minutes) 

Förbjudna kramar

- Hi, I´m  here with...

- Just, come. 

Det finns ingen tid över till kallprat eller välkomnande instruktioner. Varenda extra famn som finns används minutiöst från första stund. Jag rycker åt mig ett blommigt förkläde och tvättar händerna så noggrant jag kan. Sen får jag lilla Ella och en nappflaska i famnen. De flesta har redan somnat och rummet har ett sådan där överenskommen tystnad. När alla sover, inklusive lilla Ella, bestämmer vi oss för att gå till den äldre avdelningen. 

Det är dags för utelek och jag tar ett barn i famnen, och ett i handen och går ut. Jag noterar de sneda blickarna från personalen men förstår inte riktigt vad felet är. Barnen springer omkring på gården och kivas om cyklarna precis som vanliga barn. Jag känner att någon drar mig i byxorna och möter lilla Esther skimrande rådjursögon. Hon sträcker upp armarna och som av en instinkt tar jag upp henne, och får en liten krullig frisyr vilandes på mitt bröst. Min kenyanska kompis förklarar då för mig att de har en bestämmelse här. Man får inte ta upp barn i famnen. Jag sätter av respekt ner Esther igen, och hon gråter rakt ut och jag gråter rakt in. Jag försöker rikta uppmärksamheten på närmast tillgängliga leksak vilket tröstar föga. Efter en stund går det blir Esthers tur för potträning. 

Här varnas känsliga läsare för att fortsätta läsa.

Esther är nu 4 år, men är inte större än en tvååring. För en tid sedan dog hennes mamma och Esther lämnades till sin mormor och morbror. När barnhemmet fick Esther var hon tvungen att genomgå åtskilliga operationer, "reconstrucition". Det som rekonstruerades var det som hade gått sönder då Esther oräkneliga gånger blivit våldtagen av sin morbror. Ett så litet barn som våldtas är inte hel efter första gången. Ändå fortsatte det, och fortsatte det till mormor insåg att hon inte kunde ha sitt barnbarn hemma längre och lämnade bort det till barnhemmet. Denna lilla flickan var helt sprucken och i trasor när läkarna för första gången tog hand om henne. Nu är det i huvudsak återställt. Kroppsligt sett. När jag tar upp Esther ser jag att hennes rygg är full av brännskadad hud. Denna historia vill personalen inte ens berätta. It´s to sad, you don´t want to hear. 

Efter lunchen är det vila och alla barn placeras ut i sina sängar. De två största femåringarna är så lagom vilsugna och leker för fullt i sängarna. De står lutade mot spjälorna med utsträckta armar. Hug! Hug! säger de, och vi kramas och får kindarna fulla av pussar. 

- No hugs please. Just leave them, säger personalen. 

Detta är inte Esther, men ett barn i Esthers storlek.  

Svärmar i och utanför hjärterummet

Regnet vräker ner på utsidan och jag sysselsätter mig med att rita smileys på rutan som är helt igenimmad av all kroppsvärme som fyller bussen. Den senaste kvarten har vi rört oss tre meter, och jag är i nuläget förespråkare för all form av brottslighet i trafiken. Vi kör i högertrafik trots att det är vänstertrafik. All yta som man kan tänkas framföra ett fordon på används. Störst först. Luften utanför är helt fylld av svärmande termiter. De flyr sina underjordiska bon under regnsäsongen och bildar ett dis som är allt annat än behagligt.

Arbetsdagen som inte har tillåtit så mycket som ett djupt andetags vila fyller hela övre sfären, men situationen runt omkring får mig att fundera på vad det är som är så himla viktigt med att göra allt rätt och riktigt i en värld där problemen aldrig ens skulle närma sig de som mamman med lilla dottern som skyler sig med pappkartongen utanför möter varje dag.

Tankarna går också till lilla Alex, 5 äpplen hög, som i tisdags somnade i min famn efter jag gett honom den värmda mjölken. Lilla Alex som i just den stunden var helt beroende av mig och just bara mig, för någon månad tidigare hade någon lagt honom i ett dike, eller utanför en polisstation, eller i bästa fall utanför barnhemmet med samma meddelande som i Kajsa Kavat: "Ta hand om detta barn, för det finns ingen annan som gör det". Tankarna går också till alla de 3-åringar på den större avdelningen som redan är för gamla för att stå med på någons önskelista. För dem är det redan kört och om några få år kommit insikten komma till dem att; mig, just mig, var det ingen som ville ha. Jag blev aldrig vald, bara bortvald.

Motherly love

Och såklart finns det en mamma som är bäst av alla mammor... 

MIN!! 

på riktigt är på låtsas

på låtsas

de svarta formade grafemen som projiceras var du än ser. det smärtar till i ythjärtat och hela världens sämsta nyheter når din vetskap inom en hundradels stund. får detta också plats? ythjärtats statistiker svarar dig att djuphjärtat redan är överbebott. dina fiender har flyttat in och de fyller varenda vrå med svart tungt damm. en hinna som inte är vattenlöslig. lika löser lika. bli ond. om du bryr dig om detta också kommer det bli för trångt därinne. det smärtar. förbli ond.

men man kan inte hindra ett litet hjärta från att känna. att älska. sin medmänniska. vi står på delad front, på varandra och i varandra och försöker få lutande tornet rakt. vi älskar varandra utan handling. knappen "dela" gör världen lite bättre. på låtsas.

på riktigt

en hand som håller i din. doften av tomhet. rösten som värker. skotten som fryser sekunderna. när dina fem sinnen talar om för dig att livet pågår på riktigt. det sjätte säger dig att det här är fel. det kan inte vara så här det var menat.

han svajar fram med ett för stort leende. nu känner ni varandra. han vet att du alltid köper vitt bröd för 45 shilling och att han får växeln. han vet att du alltid säger att ni måste dela lika, om du får mer växel får han mer bröd.
-nu måste du gå hem, det regnar.
-men jag är hemma. och hans brändskadade hand talar om att det är sant.
det var handen som sträckte sig efter mamma som brändes till döds. eller var det handen som bestraffades när han tagit en brödskiva mer än han fick för att bota hungern. jag frågar inte, och det spelar ingen roll. det som spelar roll är när jag bäddar ner honom under fleecefilten och säger att du är trygg nu. i morgon får du frukost.

men det gör jag inte. låtsaspresidenten är ännu i majoritet.

Popcorn eller skottlossning?

Jag knådar lugnt färdigt degen och lägger bröden i raka rader på plåten. Jag undrar vad det är grannarna gör, poppar popcorn? Det låter väldigt högt, och det tar aldrig slut. Min vän kommer in i köket och frågar 
- Can´t you hear what is happening??
- Is it popcorn? frågar jag.
- NO! IT´S A GUN! 

Av ren reflex går jag fram till fönstren för att se efter samtidigt som ytterligare ett skott smäller av. Katten kommer inrusande och min vän drar mig från fönstret. För en stund står vi vid fönsterfritt ställe, men lugnar sedan ner oss, och bröden ställs in i ugnen. 

Så var ytterligare fyra människoliv lagda till handlingarna i Kenya. Och livet rullar på som vanligt. En ny påve är tydligen vald och Aftonbladet har gjort ett test av sju nya städrobotar. 

Det är en sjuk värld vi lever i. 

Låt dina vittnen försvinna, och du blir en vinnare!

Som så många andra kvällar, en kopp te blir ett ytterligare ett timlångt försök att lösa världsproblemen, innan jag ens lämnat köket. 

Korruption är det stora samtalsämnet så klart, och nu på grund av att ett av målen av de tre kenyaner (en av dem den nyvalda presidenten Kenyatta Uhuru) som är åtalade för brott mot mänskligheten i den internationella domstolen i Haag har lagts ner. 

Varför? 

För att det plötsligt inte finns några bevis längre. Bevisen (läs: vittnena) har "försvunnit", "dött", mördats uttalat eller mutats (bevisat i uppvisat bankkontoutdrag). Så när det inte finns några bevis längre läggs alltså ärendet ner. Hur smart som helst. Som gjort för att olja korruptionshjulen. 

"Låt dina vittnen "försvinna", och ditt mål i den internationella domstolen mot mänskliga rättigheter läggs ner." /ICC i Haag, översatt av verkligheten i korruptionens skor.

Nu är téet kallt, hjärtat kallt, och hoppet utsuddat, igen. Vad får en att orka fortsätta? Något skumt är det. 

Vad får oss att orka hoppas? 

Ville och katthimlen

Det borde vara en dag att fira, torsdagen den 7:e mars, eftersom mitt pass är återfunnet och jag äntligen vistas helt lagligt i landet. Men ibland lägger sig händelser som en mörk matta över dagen och ingenting av det som tidigare var glatt känns längre aktuellt att ens tänka på.

Ville i klassisk tvek-position, ute eller inne?

Att dela livet med någon i 14 år, för att sedan avsluta det helt oväntat är jobbigt. Även om det bara är en katt. I synnerhet när man sitter på andra sidan jorden och aldrig kan klia en sista gång bakom örat, eller känna värmen och tyngden i famnen. Ville var alltid på min sida, om än kanske ganska diplomatisk i sin person eftersom alla i familjen tyckte att han var på just deras sida. Men han var i alla fall min på så sätt att han alltid var den som alltid fick lyssna. Otroligt pålitlig. Var man ensam hemma var i alla fall alltid Ville hemma. Fast han bara var en katt, så var han ack så viktig.

Patetiskt att blanda in ett min-katt-har-dött-inlägg i bloggen som rapporterar om människoöden sju resor värre? Möjligtivs. Men eftersom bloggen är min, med bestämmanderätt, utan prestationskrav, så får Ville idag hedersplatsen längst upp på sidan.

Jag önskar så att katthimlen är full av röda hallonremmar, leverpastej, russin och skinka.



Och för er som inte har hört historien om passet hänvisar jag hit.

Valet i Kenya 2013

6 timmar. 5,5 timmar. 3,5 timmar. 4 timmar. 7 timmar. Alla vänner berättar om omänskligt långa köer och väntetider utan skugga eller vatten. En av våra vakter hade inte ens fått rösta för hans namn hade kommit bort, och tydligen var han inte den enda. Kvinnor med barn fick förtur, och barnen var till en början väldigt uppskattade bland alla kvinnor tills valkontoret började märka även dem med den blåa/bruna färgen som alla väljare märkts med. 

Photo Courtesy of IanSchuler via Flickr.

Rykten sprids, och tidningarna rapporterar olika. Det är svårt att urskilja vad som verkligen händer. Tv visar ibland lugna bilder, och ibland kaotiska. Men på gatorna råder än så länge ett lugn som jag inte upplevt sedan jag flyttade hit. Men än så länge vet vi inte vad väntan kommer leda till. Accepterar folket valresultatet, och allt går fredligt till kommer det vara ett stort lyft för Kenya.

I affären gapar dock hyllorna tomma, inga leveranser av färskvaror som bröd och mjölk. 

Läs gärna Johan Ripås rapport från valet här i Kenya på svt.se, som ger en väldigt bra sammanfattning och rättvisande bild. Kan även rekommendera hans blogg.
”I Kenya sätter vi kryss för sånt vi inte vill ha. Mängder av människor har satt kryss för alla de andra – för Uhuru, Mudavadi, Karua etc. För att de vill ha Raila! Men så klart diskvalificeras deras röst då.” (Johan Ripås) 

Så kan det gå när en garderobsrensning landar i Kenya!

8 lådor fyllda av kläder och leksaker står bakom väggen, adresserade till min bästa vän här i Kenya. Lådorna är skänkta av ett företag i Sverige som hade som julkampanj att skicka ner second hand kläder till oss här i Kenya. Lådorna skulle kommit hit i oktober, och nu är det februari. De är fem meter bort och det är omöjligt att få ut dem. Utan att lägga 300 000 ksh emellan. Jag använder alla metoder jag bara kan. Vara arg, skratta, gråta, urringning. Det är omöjligt. Jag måste tänka om. 

Jag går hem och använder alla mina kontakter, får tillslut en kompis i parlamentet att stämpla ett brev med riksdagsstämpeln, och jovisst, lådorna är 7 timmar senare i vår ägo! 

Jag lipar nästan av glädje när jag ser hur mycket fina kläder det är och vad detta kan innebära för människor i det här landet. Men hur ska vi fördela ut dessa? 

Vi funderar på hur dessa skulle kunna göra störst nytta och kommer slutligen fram till att vi ska transportera kläderna upp till norra delen av Kenya där behoven är verkliga, och stora. Dock kvarstår problemet att kläderna är alldeles för många för en familj, men alldeles för få för att kunna göra en rättvis utdelning i en by 2000-3000 invånare. Vi bestämmer oss därför att koncentrera oss på byn Ngurunits sex kvinnokörer, och samtidigt ge dem chansen att få lite erfarenhet av sälj och business.

Vi samlar dessa en fredag eftermiddag och uppemot 150 kvinnor och barn är därmed samlade i sanden framför oss. Vi pratar först med dem om deras behov och möjligheter för ett bättre liv, där utbildning och nödvändig sjukvård är en av de mest skriande faktorerna. De skänkta kläderna kan såklart aldrig bidra till något av detta, men däremot ser vi en möjlighet för dem att med hjälp av dessa kläder inbringa en liten inkomst som i framtiden skulle kunna avhjälpa deras främsta behov; utbildning och sjukvård. Kvinnorna är således samlade och vi bär fram lådorna. Jublet vet inga gränser och kvinnorna är helt inställda på att detta inte bara var kläder, utan en möjlighet till en extra inkomst. 

Efter att ha organiserat dem i led och grupper påbörjas utdelningen och de män och andra kvinnor som kommit för att titta kan följa showen plagg för plagg. Den enda riktiga konflikten som uppstår är om de tomma kartongerna som tydligen är ovärderligt bra som tak på hyddorna. När lådorna är tömda, och kvinnorna fullastade med kläder var tanken att de skulle gå hem för att diskutera i gruppen hur de skulle börja sälja och göra för att få så många kunder som möjligt intresserade, men efterfrågan är knappast något problem. Så fort kvinnorna gått iväg är marknaden i full gång, och byns invånare är väldigt intresserade av att köpa dessa varor. T-shirtar, jeans, barnkläder säljs för små, och för folket möjliga summor som snart blev till några tusen shilling i fickorna hos kvinnorna, och planer om fortsatt investering av dessa börjar smidas. Kvinnorna pratar om att köpa en säck med socker för inkomsten som därefter kan säljas för lite högre pris och därmed öka deras förtjänst, och slutligen, och förhoppningsvis, kunna bekosta en eller flera elevers skolgång.

Så kan det gå när en garderobsrensning landar i Kenya!

Historien om de senaste 24 timmarna i mitt liv.

Jag har 3 timmar tidigare fått reda på att jag måste infinna mig på migrationsverket kl. 15.00. Jag svettas i taxin ner mot city, och bekymrar mig om den absurda trafiken, helt ovetandes om vad som snart kommer att ske. 

Jag tar hissen upp till 6.e våningen, går in genom dörren som en timme senare kommer kännas som bly och sätter mig i den stol som tilldelas. Miljön är kall, och samtidigt helt nonchalant. Papper staplade i högar, dåliga a4-utskrifter uppklistrade på dörrarna för att ge dirketioner om var respektive institution har sin entré. Jag sätter mig på den inplastade stol som jag blir tilldelad och ser kvinnan mitt emot i ögonen. 

- Jag tror inte riktigt att du förstår. Så här kommer processen se ut…

Kvinnan som handlägger ärendet lutar sig över skrivbordet, och fast hon har en son som är tre, fast hon precis som jag inte är en dag över 30, finns ingen barmhärtighet hos henne. Hennes titel ger henne all makt i världen att 20 minuter senare föra mig till fängelse. Handklovarna finns i skåpet bakom mig.

- Du tas till rättegång imorgon klockan 8.00. Där kommer de konstatera att du brutit mot lagen, detta bryter även mot reglerna för ditt vanliga turistvisa, vilket upphäver detta och därmed är du i landet illegalt, eller hur?

Jag vet att hon har rätt. Det finns inga argument emot, och det finns ingen förståelse mellan paragraferna.

- Straffet för detta är 400 0000-500 000 ksh i böter, 3 års fängelse eller utvisning till Sverige. Du kommer i så fall sitta på planet imorgon kväll.

Jag skrattar för jag tror att snart kommer hon börja le och säga att ”men i ditt ärende så har vi förståelse för att detta bara är ett hederligt misstag, att du bara velat göra ditt bästa och såklart kan vi inte straffa dig för det”. Men det kommer inget men . Det kommer inget leende. Men det kommer ett eller.

- Eller gör vi det på vår nivå här, och tar inte vidare det till rättegång. Du kan du gå tillbaka till jobbet imorgon, du kommer få ditt arbetstillstånd och allt är frid och fröjd.

- Ja, det verkar ju va en bättre idé, säger jag och tittar förvirrat på rektorn som sitter bredvid mig.

- Men då krävs såklart lite getter emellan.

Jag får hålla mig för skratt för att inte reta upp henne, men tanken på att jag kommer  insläpandes med 20 getter på hennes kontor ger mig mitt i denna soppa lite hopp om att även i det jävligaste situationerna finns det humor.

- Hur mycket då, frågar rektorn som förstår att vi här och nu öppet blir erbjudna att muta en kenyansk myndighet.

- 100 000 ksh, svarar hon. Detta är såklart ett lagbrott av vår egen myndighet, vi är inte tillåtna att göra så här.

I detta nu vet jag att vägarna ut inte är många och jag tänker tillbaka på de senaste 24 timmarna. De fyra feta myndighetsrepresentanterna som kommit vaggandes mot expeditionen. Ryktet som spred sig att de var på väg, snabbare än dem så att jag hann försvinna ut, för att sedan passera dem på skolan helt ovetandes om att det är just mig de letar efter.

Vi kan såklart inte betala en muta så enkelt som hon ser framför sig, och jag bestämmer någonstans här för mig själv att jag har fött detta korruptionssystem nog. Jag tänker inte vika mig för folkets kamp för rättssäkerhet. Vi får  lov att återkomma i morgon, men de tar mitt pass. Bara 3 dagar framåt är det val i Kenya, och ambassaden har skickat ut listor på nödpackning, och på vad man måste förvara hemma, mat, vatten, sjukvårdsmaterial och såklart högst på alla listor: ditt pass. Nu går jag ut från det höga gula huset i Nairobis citykärna utan mitt pass och jag vet att det inte är någon bra idé.

Tillbaka i taxin ringer vi. Vi ringer kontakter till ambassaden och nyheten sprider sig snabbt. Mail skickas ut med ämnesraden ”Viktigt! Bråttom! En av lärarna på svenska skolan kommer att fängslas på grund av problem med arbetstillstånd”. Ambassaden har beredskap över natten och advokater står redo att rycka in. Vi vet att l'get är lugnt i 8 h framöver eftersom de väntar på en muta imorgon bitti kl. 08.00. Skolan bestämmer sig dock över kvällen att så inte kommer ske, och nästa dag blir jag ombedd att vistas på okänd plats. Skolan kör som vanligt och jag får lämna över arbetsuppgifter och ansvaret till min kollega.

Det är en lång dag, med lite mat och mycket sömn. Jag känner med alla de flyktingar som göms i Sverige där alternativet om hemresa till hemlandet är ett säkert fängelsestraff, och eventuell död och jämför med konsekvenserna för mig själv. Alltid i varje fortsatt situation kommer jag personligen att erbjuda mitt hem för dessa, likt Tomas Andersson Wij rader i Sommaren 77. 

Skolans styrelseordförande kommer förbi mitt gömställe vid tretiden. Han förklarar att rektorn tillsammans med en av Kenyas främsta rådgivare i lag och rätt har åkt ner till myndigheten igen, och när de fått reda på att vi har varit i kontakt med ambassaden samt nu har med oss makt i form av kostymklädd farbror är samtalet annorlunda. De kommer överrens om att saker och ting kommer ordna sig. Men, de ger inte ut mitt pass. Han säger till mig att det finns ingen anledning till oro för kidnappning eller liknande och det är då jag för första gånget i denna historia faktiskt blir orolig. Jag har inte haft en tanke på att kidnappning är ett alternativ, men då det nyligen uppdagats att en för skolan känd person ligger bakom denna flygande inspektion som satte igång det hela, så är detta en nu möjlig oro. Jag vill mer än någonsin ha mitt pass. Styrelseordförande erbjuder mig att bo hos honom där det är diplomatisk säkerhet, men jag vill samtidigt vara i mitt eget hem. Även om det är stället som är mest osäkert blir det tydligt för mig hur mycket trygghet man faktiskt känner för sitt eget hem.

Jag åker hem tillsammans med två vänner och vi lagar mat och glömmer för en stund det inträffade. Jag säger till vakten att han inte under några omständigheter får släppa in någon, och om någon frågar efter mig är jag inte hemma. Efter ett tag märker jag att min mobil är borta, och vi ringer och ringer. Efter ett tag svarar taxichauffören som har den i sitt förvar och jag får en skön känsla av att det fortfarande finns hopp för människans godhet. Jag ber honom köra hit med den. Efter ett tag ser vi vakten släppa in taxin genom gaten och jag blir helt vansinnig. Tio minuter tidigare har jag bett dem att inte släppa in någon. Vakten förklarar att han sa att han skulle lämna min mobil, och jag får förklara varför just detta kan vara en fara. De som är ute efter mig kommer såklart inte berätta att de är här för att kidnappa mig.

Nu är det lördag, och läget är fortfarande osäkert. Jag har inget pass, och är därmed fast inom Kenyas gränser. Förhoppningsvis slutar historien lyckligt, precis som i alla de lyckliga sagorna, och livet i Kenya kan fortsätta precis som den dröm det är. Förhoppningsvis.

Och visst fortsätter livet. Idag har jag fått tillbaka mitt pass, och däri mitt arbetstillstånd för två år framåt. Det finns nu många förklaringar till varför allt hände, men säkert är att mitt arbetsvisum var klart och godkänt redan då jag kallades till Migrationsverket. Oavsett vad, eller hur, så är jag nu en legal alien, och firar inte särskilt mycket så som sig bör, på grund av... Just det, livet fortsätter med andra up´s and down´s. 

The immigration letar efter mig och luffargubben hjälper mig över becksvarta gatan

Det ringer till expeditionen, The immigration är på väg. De har nästintill brutit sig in på skolan. Jag har inget arbetsvisum ännu, och börjar fundera på om de skulle tycka om det verkligen. Hinner byta några ord med några kollegor, och bestämmer mig för att dunsta. Mycket riktigt, de letar efter M****** A******sson! Lite hjärtedunk, för om dessa megamidjor hittat mig hade de kanske skickat ut mig från landet, eller lite mindre drastiskt tittar snett på mig genom glasögonbågarna och studsar iväg mig med megamagen. De går ut, och jag går in...

En snabbis till frissan, affär´n och sen springer jag iväg till gymmet. Jag älskar mina instruktörer, som gör gangsterhälsningar, säger att de saknat mig fastän jag var där igår och pressar, pressar, pressar mig att prestera liiite bättre. De har stenkoll på vad jag gör, mina vikter, och min kroppshållning, som ofta rättas till. Det blir mörkt. För mörkt, men musiken gör att jag stannar lite till. Klockan blir nitton och femtio och jag måste hem. Det är tre minuter hem, men en stor väg som ska korsas. Här ska man helst inte som vit glow in the dark-figur stå och vänta, men trafiken tvingar mig att stanna lite för länge. Nairobbery klingar i huvudet och jag känner att jag snart måste över, vet inte om det är säkrast att stå kvar eller att chansa mellan bussarna. En bekant röst bakom mig. Trygghet. Min älskade luffargubbe som bor på min gata, eller som man också kan kalla honom; den vandrade återvinningscentralen. Han hjälper mig över gatan och jag lovar honom några plastflaskor som tack för hjälpen.

En helt vanlig dag mitt i livet, mitt i Nairobi. 

50 000 ksh, 6 månaders fängelse, eller båda.

Hur skulle vi orka leva om vi på allvar förstod?

Jag läser en artikel av Ann Heberlein på svd.se. Hon skriver som ovan; hur skulle vi orka leva om vi verkligen förstod? Förstod hur illa vi behandlar våra medmänniskor? Förstod hur orättvis världen är? Förstod att vi varje dag är orsak till ytterligare orättvisa?

Ibland känner jag att jag är nära att förstå, och då vill jag inte vara med mer. Jag ger upp. Jag har ägnat dag och natt i 200 dagar åt att försöka lösa det som förr var på-andra-sidan-jorden-problemen som nu är runt-knuten-problemen. Jag har inte åstadkommit ett piss som håller, som varar längre än min egen existens. Jag ger upp. Jag orkar inte mer.

De här barnen har redan börjat få ta hand om sig själva. De lever näst intill en lokal soptipp för glasflaskor,
tillika en pub för dystra alkoholiserade män.
Må mina barn få leka i oklippt gräs. 

Vad är väl en kvinna som inte kan bära vatten?

Efter en lugn yatzyeftermiddag får vi bud om en sjuk kvinna i Farakoren. Vi räknar på den bensin vi har kvar och inser att vi inte har tillräckligt för att ta henne till sjukhuset om vi ska fortsätta resan som planerat. Reseplanerna måste ändras om, vi kan inte riskera en trebarnsmammas liv. Samtidigt tar vi risken att själva bli ståendes utan bensin, men prioriteringen måste göras. 

Bilen packas med vatten, sterilpack, mitt reseapotek och snabbt druvsocker. Men männen som gått åtskilliga timmar för att komma med budet är nu och letar efter bensin så vi kan inte åka förrän de kommer tillbaka. Väntan. Vi bestämmer oss för att åka och leta efter dem och när vi äntligen hittat dem med hjälp av den ännu väl fungerande djungeltrumman börjar färden 18 km ut i bushen. Väl framme hittar vi en kvinna liggandes utanför sin hydda. Hon klagar över smärta i nyckelbenet och snart framkommer det att hon haft samma problem sedan 5-årsåldern. Alltså är läget inte akut, och hon vill inte ens själv med till sjukhuset, det är byns äldre som har bestämt att hon ska det. Jag blir lite irriterad över läget, men får snart reda på att hon dessutom svimmat, vilket får mig att börja ta situationen på allvar igen. Efter ytterligare någon minut framkommer det att hon är gravid i 6:e månaden, vilket de inte alls förstår är en ganska naturlig orsak till att hon svimmat. Hon äter bara en gång om dagen och bär fortfarande vattendunkar med 20 kg vatten i flera kilometer. Jag ser hennes man i ögonen och säger att det inte bara är att göra sin kvinna gravid, man får ta hand om henne också. Mat tre gånger om dagen, och inget mer vattenbärande, tack. Punkt. Slut. 

Men antagligen slutar historien inte så. Antagligen slutar den med att kvinnan kommer göra allt hon kan för att övertyga männen att hon visst är duglig till att bära vatten. För vad är väl en kvinna som inte kan bära vatten? Antagligen en utstött, en odugling. Ingenting att ha, förutom att då och då använda sig av som en anledning för att få åka bil in till stan. 

(Och detta kan vara en av de mest svårbegripliga fenomenen; varför tillåter kulturer där män ska ses som starka, vitala och oövervinnerliga i styrka att kvinnorna bär vatten? Är inte det ett förnekande av bilden av sig själv?)

Hej! I min klass är vi 102 stycken!

Med himlen som tak

Vi kör från Laisamis där vi lagat vår andra punktering. På vägen stannar vi till på skolan där Meshack jobbar. Skolan ligger vid foten av en underbart vacker bergskedja som varje morgon påminner om varför det är värt att vakna. Skolan har 5 klassrum, men det är också allt. Det finns inga bänkar, inga böcker, i n g e n t i n g. Det enda läromedlet som finns är skolkritan och den svarta tavlan som är målad direkt på väggen. Tidigare lektioner gör sig påminda då färgen inte riktigt har den blanka yta som gör det möjligt att sudda. Jag är förtvivlad, och på samma gång imponerad. Kunskapsöverföring går inte primärt via instrumentala ting som oljevaxkritor, pedagogiska mattespel och elektriska pennvässare. Kunskapsöverföring bygger på relationer, och det är materiellt, tack och lov. 

Jag har dock med mig en svart låda fylld till bredden av något som jag tror ska utmana, men framförallt sätta igång barnens fantasi. Jag får 25 elever i årskurs åtta framför mig och börjar anknyta till deras verklighet, intresse och rikedom - Kenyas vilda djur! Giraff, zebra, elefant och lejon radas upp på tavlan tillsammans med deras närmaste grannar kor, getter och kameler. Varför har giraffen så lång hals? Varför är lejonet brungult? Varför har zebran ränder? De sitter som fågelholkar, och jag inser att djurs anpassning till miljön, evolution och Darwins teori antagligen inte finns med i den Kenyanska kursplanen. Jag smyger som ett lejon, gör mig lång som en giraff, råmar som en ko, och de lyssnar. Sen kommer mitt huvudnummer, tror jag - nu ska de få fantisera! Måla ett djur som kan hämta vatten åt dig, så att du slipper. Hur ser det ut? Vilken färg har det? Hur rör det sig? Fantisera! Allt är möjligt! För "allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi" (Astrid Lindgren). Världens barn måste få tillåtelse och tillgång till sin fantasi för att kunna mätta fler munnar, rädda fler liv och skapa en bättre vardag. 

Men var kommer fantasin ifrån? Erfarenheter lagda som ett stökigt pussel, som faktiskt ger en ny bild, ett nytt perspektiv. Men finns det inte en enda pusselbit är det svårt att stöka till det. Efter många förslag och så mycket ritande som den lilla bit tavelkrita tillåter lyckas eleverna tillslut framställa mycket färgglada, vingbeklädda, puckeldjur som kanske uppfyller kraven för vad denna vardagsavlastning skulle kunna kräva. I fantasin. Men det är mycket svårare än jag tror och porten till fantasin är väldigt tung, och taket är alldeles för lågt. 

My bed and my office!

Vi kör vidare mot Korr, och mörkret lägger sig som en matta över den stilla öknen. Vi korsar mellan låga träd och buskar och "vägen" skulle aldrig benämnas som sådan i Sverige, snarare ett stenigt Allvaret, olämpligt för alla slags fordon att ta sig fram på. Det är ett flackt land där ögat når flera mil innan bergen tar vid i horisonten. Framme i Korr hittar jag nattens viloplats. En säng byggd av bambu med en vanlig skummadrass. Jag packar upp min sovsäck, låter cikadorna spela godnattsången och dagens intryck lägga sig. Här kan jag sova, med himlen som tak.

Sjukhus, är det där man blir sjuk?

Jag kör barfota genom natten på vägar där man inte ska stanna. Helt nerhissade fönster, vinden i håret, elefantskyltar. Vi stannar för att packa om bilarna. Stjärnhimlen ger oss det lilla ljus som behövs. Helt plötsligt ser jag en liten mörk gestalt skymta bredvid bilarna. Hon är 3-4 år och bär på en vattenhink. Det enda jag kan kommunicera är "hur mår du?". Hon svarar att hon mår bra, men jag förstår fortfarande inte vad denna lilla varelse gör här mitt i natten. Jag ber en av mina kenyanska vänner översätta.
- She's fetching water. Jag frågar hur det är möjligt nu? I mörkret? Svaret blir helt sonika:
- That's how they live here.

Anledningen till att vi stannar är att mitt öga blir värre och värre. En liten svart obetydlig prick, strax till vänster om pupillen gör att varje blinkning känns som ett rivjärn. Det är ordentligt irriterat och jag känner för att sätta mig ner och storlipa. Jag hatar att vara bromsklossen, och pricken ser just obetydlig ut. Jag känner mig töntig men övertalar mig själv om att jag efter en vecka i bushen med ett inflammerat öga kommer tacka mig själv för beslutet att stanna.

Nästa dag besöker vi doktorn. Först en vanlig klinik där de kallar efter en man i 30-årsåldern. Jag visas in på ett rum där undersökningsrummet svämmas över av smutsiga bomullstussar, kanyler och gamla förband. Jag förklara mitt problem och inser snart att jag själv får leda undersökningen. Jag frågar efter ett förstoringsglas och en stark lampa. Han går iväg och kommer tillbaka med sin mobiltelefon som har ficklampefunktion. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Besöket avslutas ganska snabbt och jag får senare veta att hans profession är klinikföreståndare utan någon som helst klinisk utbildning.

Vi kör vidare mot det större sjukhuset men hinner inte mer än 50 meter innan dagens första kniv i hjärtat sätts dit. En stor folksamling antyder att något har hänt. Vid vägkanten ligger en människokropp täckt av en persisk matta. Någon har blivit påkörd, troligen är den skyldige någon som låtit lustens drycker flöda i överdrivna mått och precis som med alla dödsolyckor i detta land ska man som mzungu bara köra förbi, annars kan man snabbt bli skyldig, anklagad, på ett språk man inte förstår.

När ögondoktorn äntligen är på plats visas jag in på hans rum som mer liknar de jag är van vid att möta i Sverige. Först får jag två ögondroppar och sedan ska pricken ut. Jag blir tillsagd att inte röra mig, absolut inte röra mig, samtidigt som han petar skrapar med en vass kniv i ögat. Jag känner hur hela systemet blir i obalans. Plötsligt är jag genomsvettig, svettpärlorna rinner i nedför pannan och t-shirten klistras mot ryggen. Jag hör inget och ser inget och kroppen vill dras ner mot marken. Jag gör mitt yttersta för att inte svimma och lyckas precis hålla mig vid medvetande undersökningen ut. Solglasögonen räddar mig från skammen att gå ut gråtandes.

Det är över nu. 

man frågar inte vad man har ätit, utan om man har ätit.

att åka matatu

Det är livsfarligt, femtio procents överlevnadschans, bomber och granater, ingen annan har smakat kaviar, och framförallt, hudkontakt med andra människor. Men ingen cancerrisk och det är farligare att äta chips så jag gör det.

En matatu (läs: minibuss) med 14 säten den här gången. Det är en fördel, om inte ett krav att vara under en och sjuttio, mindre än sjuttio kilo och äventyrslysten. Musiken får byxtyget att vibrera och den bräckliga plåten som ska likna bilens chassi är tapetserad med bibelord vars innebörder lätt blir motsägelsefulla med tanke på körstil och den vedertagna rånrisken som samtliga passagerare visar medvetenhet om i sitt kroppsspråk. Med konduktören halvt liggandes i knät, lila UV-ljuset från takets lysrör och en glow in the dark-jesus dinglandes i backspegeln får färden mig att fundera på hur de svenska kyrkosamfunden hade sett ut i trancekostym.

Att åka matatu i Nairobi, sammanfattningsvis. 

med månen uppochner

De ostrykna gardinerna påminner om att jag aldrig prioriterat ordning och reda. Ur en bättre vetandes perspektiv liknar sovrummet en blandning av ett billigt italienskt hostel och ett persiskt hem med storhetsvansinne. En parad av jättelika garderober med pråliga lister, handlagt golv med stavparkett och gallerförsedda fönster. Sängen är för bred och gardinerna för smala. En liten springa vid fönstrets kant kan som aldrig täckas helt borde vara droppen som får bägaren att rinna över och plötsligt, beslut, total sovrums-make over alá 300 000. Fondtapet, tavellister, 72 satinkuddar och golvvärme. 

Gardinspringan är min påminnelse om att ett iskallt IKEA-land är bortom säkert avstånd, och genom mörkret ser jag ljuset. I landet med månen uppochner.