Historien om de senaste 24 timmarna i mitt liv.

Jag har 3 timmar tidigare fått reda på att jag måste infinna mig på migrationsverket kl. 15.00. Jag svettas i taxin ner mot city, och bekymrar mig om den absurda trafiken, helt ovetandes om vad som snart kommer att ske. 

Jag tar hissen upp till 6.e våningen, går in genom dörren som en timme senare kommer kännas som bly och sätter mig i den stol som tilldelas. Miljön är kall, och samtidigt helt nonchalant. Papper staplade i högar, dåliga a4-utskrifter uppklistrade på dörrarna för att ge dirketioner om var respektive institution har sin entré. Jag sätter mig på den inplastade stol som jag blir tilldelad och ser kvinnan mitt emot i ögonen. 

- Jag tror inte riktigt att du förstår. Så här kommer processen se ut…

Kvinnan som handlägger ärendet lutar sig över skrivbordet, och fast hon har en son som är tre, fast hon precis som jag inte är en dag över 30, finns ingen barmhärtighet hos henne. Hennes titel ger henne all makt i världen att 20 minuter senare föra mig till fängelse. Handklovarna finns i skåpet bakom mig.

- Du tas till rättegång imorgon klockan 8.00. Där kommer de konstatera att du brutit mot lagen, detta bryter även mot reglerna för ditt vanliga turistvisa, vilket upphäver detta och därmed är du i landet illegalt, eller hur?

Jag vet att hon har rätt. Det finns inga argument emot, och det finns ingen förståelse mellan paragraferna.

- Straffet för detta är 400 0000-500 000 ksh i böter, 3 års fängelse eller utvisning till Sverige. Du kommer i så fall sitta på planet imorgon kväll.

Jag skrattar för jag tror att snart kommer hon börja le och säga att ”men i ditt ärende så har vi förståelse för att detta bara är ett hederligt misstag, att du bara velat göra ditt bästa och såklart kan vi inte straffa dig för det”. Men det kommer inget men . Det kommer inget leende. Men det kommer ett eller.

- Eller gör vi det på vår nivå här, och tar inte vidare det till rättegång. Du kan du gå tillbaka till jobbet imorgon, du kommer få ditt arbetstillstånd och allt är frid och fröjd.

- Ja, det verkar ju va en bättre idé, säger jag och tittar förvirrat på rektorn som sitter bredvid mig.

- Men då krävs såklart lite getter emellan.

Jag får hålla mig för skratt för att inte reta upp henne, men tanken på att jag kommer  insläpandes med 20 getter på hennes kontor ger mig mitt i denna soppa lite hopp om att även i det jävligaste situationerna finns det humor.

- Hur mycket då, frågar rektorn som förstår att vi här och nu öppet blir erbjudna att muta en kenyansk myndighet.

- 100 000 ksh, svarar hon. Detta är såklart ett lagbrott av vår egen myndighet, vi är inte tillåtna att göra så här.

I detta nu vet jag att vägarna ut inte är många och jag tänker tillbaka på de senaste 24 timmarna. De fyra feta myndighetsrepresentanterna som kommit vaggandes mot expeditionen. Ryktet som spred sig att de var på väg, snabbare än dem så att jag hann försvinna ut, för att sedan passera dem på skolan helt ovetandes om att det är just mig de letar efter.

Vi kan såklart inte betala en muta så enkelt som hon ser framför sig, och jag bestämmer någonstans här för mig själv att jag har fött detta korruptionssystem nog. Jag tänker inte vika mig för folkets kamp för rättssäkerhet. Vi får  lov att återkomma i morgon, men de tar mitt pass. Bara 3 dagar framåt är det val i Kenya, och ambassaden har skickat ut listor på nödpackning, och på vad man måste förvara hemma, mat, vatten, sjukvårdsmaterial och såklart högst på alla listor: ditt pass. Nu går jag ut från det höga gula huset i Nairobis citykärna utan mitt pass och jag vet att det inte är någon bra idé.

Tillbaka i taxin ringer vi. Vi ringer kontakter till ambassaden och nyheten sprider sig snabbt. Mail skickas ut med ämnesraden ”Viktigt! Bråttom! En av lärarna på svenska skolan kommer att fängslas på grund av problem med arbetstillstånd”. Ambassaden har beredskap över natten och advokater står redo att rycka in. Vi vet att l'get är lugnt i 8 h framöver eftersom de väntar på en muta imorgon bitti kl. 08.00. Skolan bestämmer sig dock över kvällen att så inte kommer ske, och nästa dag blir jag ombedd att vistas på okänd plats. Skolan kör som vanligt och jag får lämna över arbetsuppgifter och ansvaret till min kollega.

Det är en lång dag, med lite mat och mycket sömn. Jag känner med alla de flyktingar som göms i Sverige där alternativet om hemresa till hemlandet är ett säkert fängelsestraff, och eventuell död och jämför med konsekvenserna för mig själv. Alltid i varje fortsatt situation kommer jag personligen att erbjuda mitt hem för dessa, likt Tomas Andersson Wij rader i Sommaren 77. 

Skolans styrelseordförande kommer förbi mitt gömställe vid tretiden. Han förklarar att rektorn tillsammans med en av Kenyas främsta rådgivare i lag och rätt har åkt ner till myndigheten igen, och när de fått reda på att vi har varit i kontakt med ambassaden samt nu har med oss makt i form av kostymklädd farbror är samtalet annorlunda. De kommer överrens om att saker och ting kommer ordna sig. Men, de ger inte ut mitt pass. Han säger till mig att det finns ingen anledning till oro för kidnappning eller liknande och det är då jag för första gånget i denna historia faktiskt blir orolig. Jag har inte haft en tanke på att kidnappning är ett alternativ, men då det nyligen uppdagats att en för skolan känd person ligger bakom denna flygande inspektion som satte igång det hela, så är detta en nu möjlig oro. Jag vill mer än någonsin ha mitt pass. Styrelseordförande erbjuder mig att bo hos honom där det är diplomatisk säkerhet, men jag vill samtidigt vara i mitt eget hem. Även om det är stället som är mest osäkert blir det tydligt för mig hur mycket trygghet man faktiskt känner för sitt eget hem.

Jag åker hem tillsammans med två vänner och vi lagar mat och glömmer för en stund det inträffade. Jag säger till vakten att han inte under några omständigheter får släppa in någon, och om någon frågar efter mig är jag inte hemma. Efter ett tag märker jag att min mobil är borta, och vi ringer och ringer. Efter ett tag svarar taxichauffören som har den i sitt förvar och jag får en skön känsla av att det fortfarande finns hopp för människans godhet. Jag ber honom köra hit med den. Efter ett tag ser vi vakten släppa in taxin genom gaten och jag blir helt vansinnig. Tio minuter tidigare har jag bett dem att inte släppa in någon. Vakten förklarar att han sa att han skulle lämna min mobil, och jag får förklara varför just detta kan vara en fara. De som är ute efter mig kommer såklart inte berätta att de är här för att kidnappa mig.

Nu är det lördag, och läget är fortfarande osäkert. Jag har inget pass, och är därmed fast inom Kenyas gränser. Förhoppningsvis slutar historien lyckligt, precis som i alla de lyckliga sagorna, och livet i Kenya kan fortsätta precis som den dröm det är. Förhoppningsvis.

Och visst fortsätter livet. Idag har jag fått tillbaka mitt pass, och däri mitt arbetstillstånd för två år framåt. Det finns nu många förklaringar till varför allt hände, men säkert är att mitt arbetsvisum var klart och godkänt redan då jag kallades till Migrationsverket. Oavsett vad, eller hur, så är jag nu en legal alien, och firar inte särskilt mycket så som sig bör, på grund av... Just det, livet fortsätter med andra up´s and down´s.