Vi är på väg till vårt gamla hus för att packa ihop våra saker. Det är sista kvällen i Nairobi, i Kenya och dagen har minst sagt varit hektiskt. Vi går mot vårt hus och ser Maria, vår granne som vi inte träffat på länge.
Mycket riktigt. Saker och ting är inte som de ska. Maria är totalt sönderslagen. Huvudet är stort som en badboll och precis intill ögat finns en stor blodfylld svullnad. Hennes armar är blålila och man kan se ett mönster från något föremål som orsakat det. Hon berättar att han också slagit sönder örat på henne. Hennes hörsel är förstörd.
-Packa dina saker så fort du kan. Men ta inget annat. Det kommer en bil om tio minuter och hämtar oss. Det räcker nu, du följer med.
Det är inte första gången Maria står här sönderslagen. Hon berättar om flertalet slagsmål. Hon är andrafru, men en stor besvikelse och endast en börda för mannen då hon inte kan få barn. För att hon inte ska kosta henne mer låser han in henne på området, ibland i huset.
Vi kommer hem med Maria till vårt nya boende och vi möts av fantastiska dofter och ett kök fyllt av skratt.
- Du kan va trygg här, säger jag. Alla de här människorna är snälla. De kommer ta hand om dig, och ingen av dem vet vem du är eller kommer berätta att du är här. Maria får ta en varm dusch, och sedan äter vi kvällsmat tillsammans. Mycket riktigt blir Maria väl omhändertagen och de tar sig alla tid att lyssna på hennes historia. Det är vår sista kväll i Nairobi, och jag förbereder mig på en lång natt i ett väntrum. Min egen Sverigepackning får vänta. Blödningen vid ögat oroar mig, och jag vill att en läkare ska rapportera när det ser ut som det gör nu.
Men det blir ingen natt på sjukhus. Mina kenyanska vänner säger åt mig på ett vänligt men bestämt sätt att jag måste göra mig av med Maria så snart som möjligt. Och vad jag än gör, inte blanda in läkare eller polis. För varje händelse jag är inblandad i ökar risken att även jag blir misshandlad eller inspärrad. Och jag vet att det är sant. Jag hatar att jag inte kan lova Maria att allt kommer bli bra. Jag kan inte lova Maria att hennes man aldrig mer kommer kunna slå henne.
Sent på kvällen kör vi ner till city, till bussarna. Jag täcker huvudet med min sjal för att inte väcka uppmärksamhet, och vi trycker oss fram mellan folk och bussar.
- We need a ticket to Mombasa. Now, please. Maria blir tilldelad en plats och chauffören ställer in hennes packning i bagage. Jag ber honom att ta extra hand om Maria, och det lovar han att göra. Vi säger hejdå, och jag ger henne mitt nummer och pengar för resa och sjukhus. Jag springer tillbaka till bilen och vet samtidigt att detta inte är en miljö för en vit kvinna när mörkret slagit in.
Precis innan vi kommer hem ringer Maria. Hon har blivit avslängd av bussen och vet inte vad hon ska göra. Efter många turer lyckas hon hyra ett rum och vänta på morgonbussen.
Maria är inte den ända kvinnan som blivit slagen. Inte i Kenya, inte i Sverige, inte i världen. För Maria och alla andra kvinnor slås inte främst kroppen sönder, utan tryggheten. Tryggheten som faktiskt kan ge dem hopp och ork att ta sig vidare och våga kämpa är sönderslagen. Det är därför många kvinnor stannar kvar i dessa relationer.
I Växjö finns en kvinnojour dit kvinnor som blir slagna eller misshandlade kan komma. Och ingen är stoltare än jag att säga att just där jobbar just min mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar