Lampinsamling!

Kära vänner! 

Senast du hade strömavbrott, hur irriterad blev du då över att du inte hittade ficklampan eller tändstickorna till stearinljusen? Tänk dig nu ett strömavbrott utan tändstickor och utan ficklampor. Varje dag, året runt. 

I slutet av oktober åker jag och Johanna norrut där människor lever i "strömavbrott" hela tiden, och vi skulle så himla gärna vilja hjälpa till att underlätta vardagen lite, lite grann. 

Om du också vill hjälpa till kommer här 3 saker du kan skriva in i cv't att du hjälpt till med. För åttio spänn. 

1) Kvinnor behöver inte bära lika mycket ved. (Ja, det är bara kvinnor som bär ved.)
2) Kvinnor behöver inte andas in lika mycket rök från den brasa som nu agerar "lampa" på kvällar och nätter. (Ja, det är alltid kvinnorna som sköter detta.)
3) Barn kan göra sina läxor när de kommit hem från skolan. (Nej, de kan inte göra läxorna tidigare när det fortfarande är ljust, då måste man hjälpa till med andra sysslor.) 

En solcellslampa kostar 80 kr. Alltså lika mycket som en halv biobiljett, eller 3 caffelatte. 
En solcellslampa underlättar varje dag, året runt för en hel familj. 

Eftersom vi inte slösar några pengar på att öppna professionella autogiro- eller postgirokonton sker överföringen till ett simpelt vanligt bankkonto, tillhörande Martina Abrahamsson, alltså mig. Varenda spänn du sätter in går oavkortat till inköp av lampa. Vill du veta var din lampa hamnade, märk överföringen med ditt namn. (Handelsbanken, 6129- 744 587 158 är numret). 

Tack för att du lyser upp världen! 

Varje gång...

Jag har sett människor tvätta sig i vattenpölar.
Jag har lärt mig hur ett pistolskott låter.
Jag har gråtit av orättvisa.
Jag har besökt hem med fler invånare än kvadratmeter.
Jag har sett vita gamla män ta ed sig 15-åriga tjejer hem från barer.
Och varje gång undrar jag om det var så det var meningen.

Jag har sett barn utan skor skratta sig till tårar.
Jag har sjungit tillsammans med 20 kvinnor i en och samma bil.
Jag har besökt hem med större hjärta och med mer liv än bröllopsnätter.
Jag har lärt mig vilka svenska rätter som går hem hos kenyaner och inte.
Och varje gång det är fler kenyaner än svenskar i huset förstår jag att jag bor här på riktigt.
Och varje gång det är så vet jag att det var så det var meningen.

LÄS INTE DET HÄR

Så borde rubriken vara på artikeln nedan. För dem som vill fortsätta gnälla över dåligt väder, för få kläder i garderoben, eller störiga medpassagerare på tunnelbanan.

Två miljoner våldtagna i krigets Kongo

Lägg av nu. Det räcker. 

Terrorattacken på Westgate i Nairobi

"De kom in och sköt först alla servitörerna. Sen sprängde de en kvinna så att armarna flög av och huvudet flög åt andra hållet. En gravid kvinna sköts i magen, och barn togs som gisslan."

Musiken spelas fortfarande i högtalarna, maten står kvar, det väntar oavslutade kundvagnar, och en oavslutad terrorattack tränger sig in i varenda hem, i varenda hjärta. Svensk press rapporterar snabbare än Kenyansk. Kenyansk press rapporterar vad de tror att världen vill höra. Ingen vet vad som är sant. Rykten säger att det varit känt att det skulle hända sedan länge. Andra rykten säger att det kommer hända igen.

Samtidigt är köerna till blodgivningen längre än på Hemköp Skanstull en fredag eftermiddag. Samtidigt tar privatpersoner med sig gasköket och kokar te till anhöriga, journalister, poliser och vakter. Samtidigt skänker Kenyas eget folk 60 miljoner shilling. Samtidigt skapas #WeAreOne.

Det är ett omskakat Kenya, som man just nu inte vet hur man ska handskas med, hur man ska leva i eller var man ska leva för någonstans. Det man vet är att landet fortfarande är lika vackert, människorna är fortfarande lika hjälpsamma och att kärleken är starkare än hatet.

Människor funderade aldrig på om Norge var ett osäkert land eller inte efter terrorattentaten i Utöya. Även Kenya är värt en chans. De flesta kokar te. De flesta kastar inte handgranater.
Välkomna, trots allt.