Det är kvällen innan gorilladagen och jag sitter och dricker vin på en god väns balkong mitt i centrala Kigali. "-Hälsa gerilla... jag menar gorillorna imorgon då" säger hennes man och ler mot mig. Det är ett sånt där leende som underförstått säger "för du har väl läst på om gerillan i DRC?". Nej, det har jag inte. Jag har bara bokat ett flyg och ett konstigt hotell med "labbits" och plastblommor. Hela reseplaneringen kan i stort ifrågasättas. Jag ler tillbaka, lika osäkert tillbaka som Astrid, min vän, gjorde igår när hon motvilligt låtit sig övertygas om att motorcykeltaxi är en bra idé.
Vi får skjuts till gränsen mellan Rwanda och DRC av en mycket snäll taxichaufför. Dock pratar han så dålig engelska att jag på telefon uppfattar honom som full och ifrågasätter min roll som reseledare ytterligare. "Now you I bag here". Så låter det. Det visar sig dock att han inte alls är full, utan helt sonika använder den engelska han fick med sig från skolan på den rwandiska landsbygden. Vi passerar gränskontrollerna utan problem. Vi är lyckliga. Inte bara i stunden, utan vi är lyckligt lottade. På svenska pass kan man utan förvarning ta sig in i nästan vilket land som helst. Dessvärre är det t.ex. för min kenyanska man som måste lämna in exakt 17 olika dokument innehållandes försäkrande på försäkrande att han absolut inte kommer försvinna in i den svenska snårskogen och lämna sitt fantastiska Kenya bakom sig.
Samtidigt som vi väntar på att få visa upp våra gula febern-kort går det förbi ca. 200 FN-soldater. Det där med gerilla rullas plötsligt fram som en youtube-annons framför ögonen på mig. Jag tänker att det är tur att inte mamma satt med på balkongen igår kväll. Ebola-nyheterna några veckor tidigare valde vi att ignorera och nu detta. Jag ska inte lura med Astrid på fler resor. En av militärerna har en sovsäck med David Beckham-motiv. En annan bär på en gitarr. Nej, mitt påhittade skräckscenario om att det nu startat ett krig i DRC som alla uppdaterar om på fejjan kan inte stämma. Man går inte i krig med en Beckham-sovsäck och en gitarr.
Vi blir körda till hotellet där de vägrar låta mig och Astrid dela rum. Vi är av samma kön. Samkönade får ej dela rum, så skriver staten. Efter viss övertalning får vi ändå det och somnar som de två oplanerade turisterna vi är.
Nästa dag är det dags. Kongos vägar är utan tvekan i behov av upprustning. Särskilt om man är kissnödig. Vyerna är slående. Det ena fälten efter det andra står i all sin prakt i lagom raka rader för att det ska se handgjort ut. I bakgrunden reser sig den aktiva vulkanen Nyiragongo där man kan sitta och dingla med benen på kraterkanten om man har 300dollar på fickan. Vi vandrar genom majsfält, potatisåkrar och snåriga buskar till det plötsligt är dags. Djungeln. Jag ska för första gången få gå in i en riktig djungel. Jag är helnöjd redan efter några steg. Man får slå sig fram med en machete och lianerna hänger från trädens höga toppar.
Under en stor bambubuske ligger han. Med ena handen bakom huvudet glipar han på ögonen bara tillräckligt för att notera att vi anlänt, men återgår sedan till sin förmiddagsvila. Dagens turistgrupp, där 4 av 6 har matchande brunbeige utrustning med svindyra vandringskängor och kameraobjektiv som väntat sig något annat en 1 meters avstånd, möter dagens första silverrygg. Han väger en sisådär 180kg och gör småmorrande ljud. Guiderna småmorrar tillbaka samtidigt som de hugger ner all vegetation mellan gorillan och kameraobjektiven som jagar den perfekta bilden att lägga ut på Facebook. Visst vill jag också ha en bild av detta! Jag har ändå betalat 400 dollar! Och det är mäktigt att stå nån meter ifrån dessa enorma, utrotningshotade djur. Jag tänker återigen hur lyckligt lottad jag är som har möjligheten att se dem.
En timme senare har jag tagit kort på både gorillor och träd. Jag fascineras över de allra minsta knopparna som snart ska växa upp och bli framtidens djungel. Och jag hoppas de får stå kvar. Jag hoppas att de inte också ska behöva huggas ner av guider under turistens klagan.
"När inga ungar längre finns är allting slut.
Vad är det då för mening om man står ut.
Visst har det blivit kaos I tidens lopp
Men, så länge det finns ungar så finns det hopp. "
Vi får skjuts till gränsen mellan Rwanda och DRC av en mycket snäll taxichaufför. Dock pratar han så dålig engelska att jag på telefon uppfattar honom som full och ifrågasätter min roll som reseledare ytterligare. "Now you I bag here". Så låter det. Det visar sig dock att han inte alls är full, utan helt sonika använder den engelska han fick med sig från skolan på den rwandiska landsbygden. Vi passerar gränskontrollerna utan problem. Vi är lyckliga. Inte bara i stunden, utan vi är lyckligt lottade. På svenska pass kan man utan förvarning ta sig in i nästan vilket land som helst. Dessvärre är det t.ex. för min kenyanska man som måste lämna in exakt 17 olika dokument innehållandes försäkrande på försäkrande att han absolut inte kommer försvinna in i den svenska snårskogen och lämna sitt fantastiska Kenya bakom sig.
Samtidigt som vi väntar på att få visa upp våra gula febern-kort går det förbi ca. 200 FN-soldater. Det där med gerilla rullas plötsligt fram som en youtube-annons framför ögonen på mig. Jag tänker att det är tur att inte mamma satt med på balkongen igår kväll. Ebola-nyheterna några veckor tidigare valde vi att ignorera och nu detta. Jag ska inte lura med Astrid på fler resor. En av militärerna har en sovsäck med David Beckham-motiv. En annan bär på en gitarr. Nej, mitt påhittade skräckscenario om att det nu startat ett krig i DRC som alla uppdaterar om på fejjan kan inte stämma. Man går inte i krig med en Beckham-sovsäck och en gitarr.
Vi blir körda till hotellet där de vägrar låta mig och Astrid dela rum. Vi är av samma kön. Samkönade får ej dela rum, så skriver staten. Efter viss övertalning får vi ändå det och somnar som de två oplanerade turisterna vi är.
Nästa dag är det dags. Kongos vägar är utan tvekan i behov av upprustning. Särskilt om man är kissnödig. Vyerna är slående. Det ena fälten efter det andra står i all sin prakt i lagom raka rader för att det ska se handgjort ut. I bakgrunden reser sig den aktiva vulkanen Nyiragongo där man kan sitta och dingla med benen på kraterkanten om man har 300dollar på fickan. Vi vandrar genom majsfält, potatisåkrar och snåriga buskar till det plötsligt är dags. Djungeln. Jag ska för första gången få gå in i en riktig djungel. Jag är helnöjd redan efter några steg. Man får slå sig fram med en machete och lianerna hänger från trädens höga toppar.
Under en stor bambubuske ligger han. Med ena handen bakom huvudet glipar han på ögonen bara tillräckligt för att notera att vi anlänt, men återgår sedan till sin förmiddagsvila. Dagens turistgrupp, där 4 av 6 har matchande brunbeige utrustning med svindyra vandringskängor och kameraobjektiv som väntat sig något annat en 1 meters avstånd, möter dagens första silverrygg. Han väger en sisådär 180kg och gör småmorrande ljud. Guiderna småmorrar tillbaka samtidigt som de hugger ner all vegetation mellan gorillan och kameraobjektiven som jagar den perfekta bilden att lägga ut på Facebook. Visst vill jag också ha en bild av detta! Jag har ändå betalat 400 dollar! Och det är mäktigt att stå nån meter ifrån dessa enorma, utrotningshotade djur. Jag tänker återigen hur lyckligt lottad jag är som har möjligheten att se dem.
En timme senare har jag tagit kort på både gorillor och träd. Jag fascineras över de allra minsta knopparna som snart ska växa upp och bli framtidens djungel. Och jag hoppas de får stå kvar. Jag hoppas att de inte också ska behöva huggas ner av guider under turistens klagan.
"När inga ungar längre finns är allting slut.
Vad är det då för mening om man står ut.
Visst har det blivit kaos I tidens lopp
Men, så länge det finns ungar så finns det hopp. "
(Cornelius Vreeswijk, Turistens klagan)
 |
| Munskydd är ett måste för att inte smitta gorillorna med människobacilusker. |
 |
| Astrid gömmer sig i busken och tror att gorillan inte kan se henne om hon blundar. |
 |
| Gorillaselfie! |
 |
| Visst är det lustigt?! Om naturen får växa fritt så blandas alla arter i en enda frodande röra. Om människan får bestämma delas arterna upp i fyrkantiga fack. |
 |
| En massa sten från senaste vulkanutbrottet, 2002. |
