Kvällsgrubblerier.

Att sitta med ett svenskt facebookflöde i ett kenyanskt liv är att aldrig riktigt förstå hur världen blev som den blev. Samtidigt som Sverige uppdaterar om renoverade kök, kläder till katter, nyinköpta vinterskor och cape diem-tavlor sitter jag vid matbordet och lyssnar till samtal kring nödsändningar med mat, om barn som slängs i en plastpåse i toaletten (tänk utedass) för att föräldrarna inte vågar erkänna sin kärlek, diskuterar hur dödssjuka människor snabbast kan komma till närmsta klinik och vilken klinik som mest troligtvis har medicin kvar och hur man ska laga vattenpumpen som gått sönder 10 mil norr om elektriciteten. 

Att stå inför en klass barn som klipper sönder sudd, klagar på att matteboken är tråkig, vägrar att duscha efter gymnastiken och tycker att maten är äcklig, samtidigt som min närmsta vän och kenyanska lärarkollega på en skola mitt ute i ingenstans sliter dygnets alla vakna timmar för att skaffa fram dricksvatten till sina elever, tavelkritor till lärarna och tillräckligt med ved för att kunna koka majsen som de får varje dag, 365 dagar om året, är minst sagt förvirrande. 

Hur var det tänkt från början? Inte så här i alla fall. Något som alla utlandssvenskar och många med oss tänkt en miljon gånger och fortfarande inte lyckats övertyga tretton procent av Sverige om. 

Livet med månen uppochner är aldrig rättvänt rättvist. 

Bild tagen av min vän i staden Isiolo, Kenya, en gryning i September.