The immigration letar efter mig och luffargubben hjälper mig över becksvarta gatan

Det ringer till expeditionen, The immigration är på väg. De har nästintill brutit sig in på skolan. Jag har inget arbetsvisum ännu, och börjar fundera på om de skulle tycka om det verkligen. Hinner byta några ord med några kollegor, och bestämmer mig för att dunsta. Mycket riktigt, de letar efter M****** A******sson! Lite hjärtedunk, för om dessa megamidjor hittat mig hade de kanske skickat ut mig från landet, eller lite mindre drastiskt tittar snett på mig genom glasögonbågarna och studsar iväg mig med megamagen. De går ut, och jag går in...

En snabbis till frissan, affär´n och sen springer jag iväg till gymmet. Jag älskar mina instruktörer, som gör gangsterhälsningar, säger att de saknat mig fastän jag var där igår och pressar, pressar, pressar mig att prestera liiite bättre. De har stenkoll på vad jag gör, mina vikter, och min kroppshållning, som ofta rättas till. Det blir mörkt. För mörkt, men musiken gör att jag stannar lite till. Klockan blir nitton och femtio och jag måste hem. Det är tre minuter hem, men en stor väg som ska korsas. Här ska man helst inte som vit glow in the dark-figur stå och vänta, men trafiken tvingar mig att stanna lite för länge. Nairobbery klingar i huvudet och jag känner att jag snart måste över, vet inte om det är säkrast att stå kvar eller att chansa mellan bussarna. En bekant röst bakom mig. Trygghet. Min älskade luffargubbe som bor på min gata, eller som man också kan kalla honom; den vandrade återvinningscentralen. Han hjälper mig över gatan och jag lovar honom några plastflaskor som tack för hjälpen.

En helt vanlig dag mitt i livet, mitt i Nairobi. 

50 000 ksh, 6 månaders fängelse, eller båda.

Hur skulle vi orka leva om vi på allvar förstod?

Jag läser en artikel av Ann Heberlein på svd.se. Hon skriver som ovan; hur skulle vi orka leva om vi verkligen förstod? Förstod hur illa vi behandlar våra medmänniskor? Förstod hur orättvis världen är? Förstod att vi varje dag är orsak till ytterligare orättvisa?

Ibland känner jag att jag är nära att förstå, och då vill jag inte vara med mer. Jag ger upp. Jag har ägnat dag och natt i 200 dagar åt att försöka lösa det som förr var på-andra-sidan-jorden-problemen som nu är runt-knuten-problemen. Jag har inte åstadkommit ett piss som håller, som varar längre än min egen existens. Jag ger upp. Jag orkar inte mer.

De här barnen har redan börjat få ta hand om sig själva. De lever näst intill en lokal soptipp för glasflaskor,
tillika en pub för dystra alkoholiserade män.
Må mina barn få leka i oklippt gräs. 

Vad är väl en kvinna som inte kan bära vatten?

Efter en lugn yatzyeftermiddag får vi bud om en sjuk kvinna i Farakoren. Vi räknar på den bensin vi har kvar och inser att vi inte har tillräckligt för att ta henne till sjukhuset om vi ska fortsätta resan som planerat. Reseplanerna måste ändras om, vi kan inte riskera en trebarnsmammas liv. Samtidigt tar vi risken att själva bli ståendes utan bensin, men prioriteringen måste göras. 

Bilen packas med vatten, sterilpack, mitt reseapotek och snabbt druvsocker. Men männen som gått åtskilliga timmar för att komma med budet är nu och letar efter bensin så vi kan inte åka förrän de kommer tillbaka. Väntan. Vi bestämmer oss för att åka och leta efter dem och när vi äntligen hittat dem med hjälp av den ännu väl fungerande djungeltrumman börjar färden 18 km ut i bushen. Väl framme hittar vi en kvinna liggandes utanför sin hydda. Hon klagar över smärta i nyckelbenet och snart framkommer det att hon haft samma problem sedan 5-årsåldern. Alltså är läget inte akut, och hon vill inte ens själv med till sjukhuset, det är byns äldre som har bestämt att hon ska det. Jag blir lite irriterad över läget, men får snart reda på att hon dessutom svimmat, vilket får mig att börja ta situationen på allvar igen. Efter ytterligare någon minut framkommer det att hon är gravid i 6:e månaden, vilket de inte alls förstår är en ganska naturlig orsak till att hon svimmat. Hon äter bara en gång om dagen och bär fortfarande vattendunkar med 20 kg vatten i flera kilometer. Jag ser hennes man i ögonen och säger att det inte bara är att göra sin kvinna gravid, man får ta hand om henne också. Mat tre gånger om dagen, och inget mer vattenbärande, tack. Punkt. Slut. 

Men antagligen slutar historien inte så. Antagligen slutar den med att kvinnan kommer göra allt hon kan för att övertyga männen att hon visst är duglig till att bära vatten. För vad är väl en kvinna som inte kan bära vatten? Antagligen en utstött, en odugling. Ingenting att ha, förutom att då och då använda sig av som en anledning för att få åka bil in till stan. 

(Och detta kan vara en av de mest svårbegripliga fenomenen; varför tillåter kulturer där män ska ses som starka, vitala och oövervinnerliga i styrka att kvinnorna bär vatten? Är inte det ett förnekande av bilden av sig själv?)

Hej! I min klass är vi 102 stycken!

Med himlen som tak

Vi kör från Laisamis där vi lagat vår andra punktering. På vägen stannar vi till på skolan där Meshack jobbar. Skolan ligger vid foten av en underbart vacker bergskedja som varje morgon påminner om varför det är värt att vakna. Skolan har 5 klassrum, men det är också allt. Det finns inga bänkar, inga böcker, i n g e n t i n g. Det enda läromedlet som finns är skolkritan och den svarta tavlan som är målad direkt på väggen. Tidigare lektioner gör sig påminda då färgen inte riktigt har den blanka yta som gör det möjligt att sudda. Jag är förtvivlad, och på samma gång imponerad. Kunskapsöverföring går inte primärt via instrumentala ting som oljevaxkritor, pedagogiska mattespel och elektriska pennvässare. Kunskapsöverföring bygger på relationer, och det är materiellt, tack och lov. 

Jag har dock med mig en svart låda fylld till bredden av något som jag tror ska utmana, men framförallt sätta igång barnens fantasi. Jag får 25 elever i årskurs åtta framför mig och börjar anknyta till deras verklighet, intresse och rikedom - Kenyas vilda djur! Giraff, zebra, elefant och lejon radas upp på tavlan tillsammans med deras närmaste grannar kor, getter och kameler. Varför har giraffen så lång hals? Varför är lejonet brungult? Varför har zebran ränder? De sitter som fågelholkar, och jag inser att djurs anpassning till miljön, evolution och Darwins teori antagligen inte finns med i den Kenyanska kursplanen. Jag smyger som ett lejon, gör mig lång som en giraff, råmar som en ko, och de lyssnar. Sen kommer mitt huvudnummer, tror jag - nu ska de få fantisera! Måla ett djur som kan hämta vatten åt dig, så att du slipper. Hur ser det ut? Vilken färg har det? Hur rör det sig? Fantisera! Allt är möjligt! För "allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi" (Astrid Lindgren). Världens barn måste få tillåtelse och tillgång till sin fantasi för att kunna mätta fler munnar, rädda fler liv och skapa en bättre vardag. 

Men var kommer fantasin ifrån? Erfarenheter lagda som ett stökigt pussel, som faktiskt ger en ny bild, ett nytt perspektiv. Men finns det inte en enda pusselbit är det svårt att stöka till det. Efter många förslag och så mycket ritande som den lilla bit tavelkrita tillåter lyckas eleverna tillslut framställa mycket färgglada, vingbeklädda, puckeldjur som kanske uppfyller kraven för vad denna vardagsavlastning skulle kunna kräva. I fantasin. Men det är mycket svårare än jag tror och porten till fantasin är väldigt tung, och taket är alldeles för lågt. 

My bed and my office!

Vi kör vidare mot Korr, och mörkret lägger sig som en matta över den stilla öknen. Vi korsar mellan låga träd och buskar och "vägen" skulle aldrig benämnas som sådan i Sverige, snarare ett stenigt Allvaret, olämpligt för alla slags fordon att ta sig fram på. Det är ett flackt land där ögat når flera mil innan bergen tar vid i horisonten. Framme i Korr hittar jag nattens viloplats. En säng byggd av bambu med en vanlig skummadrass. Jag packar upp min sovsäck, låter cikadorna spela godnattsången och dagens intryck lägga sig. Här kan jag sova, med himlen som tak.

Sjukhus, är det där man blir sjuk?

Jag kör barfota genom natten på vägar där man inte ska stanna. Helt nerhissade fönster, vinden i håret, elefantskyltar. Vi stannar för att packa om bilarna. Stjärnhimlen ger oss det lilla ljus som behövs. Helt plötsligt ser jag en liten mörk gestalt skymta bredvid bilarna. Hon är 3-4 år och bär på en vattenhink. Det enda jag kan kommunicera är "hur mår du?". Hon svarar att hon mår bra, men jag förstår fortfarande inte vad denna lilla varelse gör här mitt i natten. Jag ber en av mina kenyanska vänner översätta.
- She's fetching water. Jag frågar hur det är möjligt nu? I mörkret? Svaret blir helt sonika:
- That's how they live here.

Anledningen till att vi stannar är att mitt öga blir värre och värre. En liten svart obetydlig prick, strax till vänster om pupillen gör att varje blinkning känns som ett rivjärn. Det är ordentligt irriterat och jag känner för att sätta mig ner och storlipa. Jag hatar att vara bromsklossen, och pricken ser just obetydlig ut. Jag känner mig töntig men övertalar mig själv om att jag efter en vecka i bushen med ett inflammerat öga kommer tacka mig själv för beslutet att stanna.

Nästa dag besöker vi doktorn. Först en vanlig klinik där de kallar efter en man i 30-årsåldern. Jag visas in på ett rum där undersökningsrummet svämmas över av smutsiga bomullstussar, kanyler och gamla förband. Jag förklara mitt problem och inser snart att jag själv får leda undersökningen. Jag frågar efter ett förstoringsglas och en stark lampa. Han går iväg och kommer tillbaka med sin mobiltelefon som har ficklampefunktion. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Besöket avslutas ganska snabbt och jag får senare veta att hans profession är klinikföreståndare utan någon som helst klinisk utbildning.

Vi kör vidare mot det större sjukhuset men hinner inte mer än 50 meter innan dagens första kniv i hjärtat sätts dit. En stor folksamling antyder att något har hänt. Vid vägkanten ligger en människokropp täckt av en persisk matta. Någon har blivit påkörd, troligen är den skyldige någon som låtit lustens drycker flöda i överdrivna mått och precis som med alla dödsolyckor i detta land ska man som mzungu bara köra förbi, annars kan man snabbt bli skyldig, anklagad, på ett språk man inte förstår.

När ögondoktorn äntligen är på plats visas jag in på hans rum som mer liknar de jag är van vid att möta i Sverige. Först får jag två ögondroppar och sedan ska pricken ut. Jag blir tillsagd att inte röra mig, absolut inte röra mig, samtidigt som han petar skrapar med en vass kniv i ögat. Jag känner hur hela systemet blir i obalans. Plötsligt är jag genomsvettig, svettpärlorna rinner i nedför pannan och t-shirten klistras mot ryggen. Jag hör inget och ser inget och kroppen vill dras ner mot marken. Jag gör mitt yttersta för att inte svimma och lyckas precis hålla mig vid medvetande undersökningen ut. Solglasögonen räddar mig från skammen att gå ut gråtandes.

Det är över nu.