Det är juli, det är varmt och det är slutet på sommarlovet. Bakom mig ett avkopplande Sverige, som kanske aldrig har varit så vackert som just den här sommaren. Framför mig en 14 timmar lång resa med fem väskor lika tunga som alla de avsked de senaste dagarna har varit. Soluppgången över de vidsträckta halmgula fälten som omger den stora skånelängan en bit utanför Lund denna sista morgon i Sverige. Fint sällskap och tillika bärhjälp vinkas av och incheckningsdamen ser igenom mitt falska leende (som redan har förberett sig med ett artilleri av argument till varför de extra kilona visst det ska godkännas). Hon är snäll den här gången. Också.
Ett stopp i Istanbul där timmarna lätt försvinner mellan Starbucks och turkiska souvenirer. Sedan ytterligare en flygning innan elefantstatyerna hälsar mig välkommen. Det sägs att själen inte kan färdas lika snabbt som kroppen och innan landning blir det alltid så tydligt. Man vet inte riktigt var man är, vart man vill vara eller var man bör vara. Vi flyger in över Nairobi och stadens ljus liknar ett strössel av på måfå utslängda himlakroppar. Lika osymmetriskt som välfärden, tänker jag. Jag förbereder som vanligt på något slags begravningstal som jag ändå aldrig skulle kunna hålla, men det känns alltid bättre att dö förberett. Och just landningar sägs ha den högsta statistiken vad det gäller flygolyckor. Sista hoppet står alltid till att piloten har många barn som hen såklart vill träffa igen. Trängseln i flygplansgångarna när alla samtidigt ska få ner handbagaget och när alla samtidigt undrar om "de inte ska öppna nån gång?". Svetten som suger fast i jeansen. Snart är det över, nickas det mellan passagerarna.
Bussen som tar oss mellan planet och ankomsthallen har trånga plastsäten och är föga anpassad till alla hemvändande kenyaner med handbagage storlek större innehållandes presenter till hela extended family. Ej heller anpassad till alla expats handbagage som om möjligt utgör ännu större medsmugglad extravikt bestående av rågmjöl, vaniljsocker, pocketböcker, påsklämmor, brandvarnare och andra förnödenheter som tas med för att trösta i de stunder när hemma känns alldeles för avlägset. Förstående blickar utbyts när jag försöker dra upp väskan i knä´t för att göra plats till fler. I morgon ska jag gå direkt till gymmet. Så jävla tungt kan ju inte 8 kilo vara.
Den sista nervositeten släpper när samtliga bagage rullar in och dessutom får plats i taxins stora kombibagage. Det luktar inpyrd wunderbaum och avgaser när vi rusar fram på mörka, oupplysta huvudstadsgator. Hemma luktar det som ett gammalt församlingshem. Sött, men gammalt. Det är tomt, mörkt och ensamt. Aldrig har huset varit så tomt som nu. För ett halvår sedan gräddades pepparkakorna, ett nytt liv fick sitt första julbad, och huset stormades med 17 par skor. Nu är det tomt och kallt och jag tänker att det är tur att själen inte hunnit fram ännu. Det tar tid att byta liv.
