Förbjudna kramar

- Hi, I´m  here with...

- Just, come. 

Det finns ingen tid över till kallprat eller välkomnande instruktioner. Varenda extra famn som finns används minutiöst från första stund. Jag rycker åt mig ett blommigt förkläde och tvättar händerna så noggrant jag kan. Sen får jag lilla Ella och en nappflaska i famnen. De flesta har redan somnat och rummet har ett sådan där överenskommen tystnad. När alla sover, inklusive lilla Ella, bestämmer vi oss för att gå till den äldre avdelningen. 

Det är dags för utelek och jag tar ett barn i famnen, och ett i handen och går ut. Jag noterar de sneda blickarna från personalen men förstår inte riktigt vad felet är. Barnen springer omkring på gården och kivas om cyklarna precis som vanliga barn. Jag känner att någon drar mig i byxorna och möter lilla Esther skimrande rådjursögon. Hon sträcker upp armarna och som av en instinkt tar jag upp henne, och får en liten krullig frisyr vilandes på mitt bröst. Min kenyanska kompis förklarar då för mig att de har en bestämmelse här. Man får inte ta upp barn i famnen. Jag sätter av respekt ner Esther igen, och hon gråter rakt ut och jag gråter rakt in. Jag försöker rikta uppmärksamheten på närmast tillgängliga leksak vilket tröstar föga. Efter en stund går det blir Esthers tur för potträning. 

Här varnas känsliga läsare för att fortsätta läsa.

Esther är nu 4 år, men är inte större än en tvååring. För en tid sedan dog hennes mamma och Esther lämnades till sin mormor och morbror. När barnhemmet fick Esther var hon tvungen att genomgå åtskilliga operationer, "reconstrucition". Det som rekonstruerades var det som hade gått sönder då Esther oräkneliga gånger blivit våldtagen av sin morbror. Ett så litet barn som våldtas är inte hel efter första gången. Ändå fortsatte det, och fortsatte det till mormor insåg att hon inte kunde ha sitt barnbarn hemma längre och lämnade bort det till barnhemmet. Denna lilla flickan var helt sprucken och i trasor när läkarna för första gången tog hand om henne. Nu är det i huvudsak återställt. Kroppsligt sett. När jag tar upp Esther ser jag att hennes rygg är full av brännskadad hud. Denna historia vill personalen inte ens berätta. It´s to sad, you don´t want to hear. 

Efter lunchen är det vila och alla barn placeras ut i sina sängar. De två största femåringarna är så lagom vilsugna och leker för fullt i sängarna. De står lutade mot spjälorna med utsträckta armar. Hug! Hug! säger de, och vi kramas och får kindarna fulla av pussar. 

- No hugs please. Just leave them, säger personalen. 

Detta är inte Esther, men ett barn i Esthers storlek.