att åka matatu

Det är livsfarligt, femtio procents överlevnadschans, bomber och granater, ingen annan har smakat kaviar, och framförallt, hudkontakt med andra människor. Men ingen cancerrisk och det är farligare att äta chips så jag gör det.

En matatu (läs: minibuss) med 14 säten den här gången. Det är en fördel, om inte ett krav att vara under en och sjuttio, mindre än sjuttio kilo och äventyrslysten. Musiken får byxtyget att vibrera och den bräckliga plåten som ska likna bilens chassi är tapetserad med bibelord vars innebörder lätt blir motsägelsefulla med tanke på körstil och den vedertagna rånrisken som samtliga passagerare visar medvetenhet om i sitt kroppsspråk. Med konduktören halvt liggandes i knät, lila UV-ljuset från takets lysrör och en glow in the dark-jesus dinglandes i backspegeln får färden mig att fundera på hur de svenska kyrkosamfunden hade sett ut i trancekostym.

Att åka matatu i Nairobi, sammanfattningsvis.