Det ringer till expeditionen, The immigration är på väg. De har nästintill brutit sig in på skolan. Jag har inget arbetsvisum ännu, och börjar fundera på om de skulle tycka om det verkligen. Hinner byta några ord med några kollegor, och bestämmer mig för att dunsta. Mycket riktigt, de letar efter M****** A******sson! Lite hjärtedunk, för om dessa megamidjor hittat mig hade de kanske skickat ut mig från landet, eller lite mindre drastiskt tittar snett på mig genom glasögonbågarna och studsar iväg mig med megamagen. De går ut, och jag går in...
En snabbis till frissan, affär´n och sen springer jag iväg till gymmet. Jag älskar mina instruktörer, som gör gangsterhälsningar, säger att de saknat mig fastän jag var där igår och pressar, pressar, pressar mig att prestera liiite bättre. De har stenkoll på vad jag gör, mina vikter, och min kroppshållning, som ofta rättas till. Det blir mörkt. För mörkt, men musiken gör att jag stannar lite till. Klockan blir nitton och femtio och jag måste hem. Det är tre minuter hem, men en stor väg som ska korsas. Här ska man helst inte som vit glow in the dark-figur stå och vänta, men trafiken tvingar mig att stanna lite för länge. Nairobbery klingar i huvudet och jag känner att jag snart måste över, vet inte om det är säkrast att stå kvar eller att chansa mellan bussarna. En bekant röst bakom mig. Trygghet. Min älskade luffargubbe som bor på min gata, eller som man också kan kalla honom; den vandrade återvinningscentralen. Han hjälper mig över gatan och jag lovar honom några plastflaskor som tack för hjälpen.
En helt vanlig dag mitt i livet, mitt i Nairobi.
En snabbis till frissan, affär´n och sen springer jag iväg till gymmet. Jag älskar mina instruktörer, som gör gangsterhälsningar, säger att de saknat mig fastän jag var där igår och pressar, pressar, pressar mig att prestera liiite bättre. De har stenkoll på vad jag gör, mina vikter, och min kroppshållning, som ofta rättas till. Det blir mörkt. För mörkt, men musiken gör att jag stannar lite till. Klockan blir nitton och femtio och jag måste hem. Det är tre minuter hem, men en stor väg som ska korsas. Här ska man helst inte som vit glow in the dark-figur stå och vänta, men trafiken tvingar mig att stanna lite för länge. Nairobbery klingar i huvudet och jag känner att jag snart måste över, vet inte om det är säkrast att stå kvar eller att chansa mellan bussarna. En bekant röst bakom mig. Trygghet. Min älskade luffargubbe som bor på min gata, eller som man också kan kalla honom; den vandrade återvinningscentralen. Han hjälper mig över gatan och jag lovar honom några plastflaskor som tack för hjälpen.
En helt vanlig dag mitt i livet, mitt i Nairobi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar