Ville och katthimlen

Det borde vara en dag att fira, torsdagen den 7:e mars, eftersom mitt pass är återfunnet och jag äntligen vistas helt lagligt i landet. Men ibland lägger sig händelser som en mörk matta över dagen och ingenting av det som tidigare var glatt känns längre aktuellt att ens tänka på.

Ville i klassisk tvek-position, ute eller inne?

Att dela livet med någon i 14 år, för att sedan avsluta det helt oväntat är jobbigt. Även om det bara är en katt. I synnerhet när man sitter på andra sidan jorden och aldrig kan klia en sista gång bakom örat, eller känna värmen och tyngden i famnen. Ville var alltid på min sida, om än kanske ganska diplomatisk i sin person eftersom alla i familjen tyckte att han var på just deras sida. Men han var i alla fall min på så sätt att han alltid var den som alltid fick lyssna. Otroligt pålitlig. Var man ensam hemma var i alla fall alltid Ville hemma. Fast han bara var en katt, så var han ack så viktig.

Patetiskt att blanda in ett min-katt-har-dött-inlägg i bloggen som rapporterar om människoöden sju resor värre? Möjligtivs. Men eftersom bloggen är min, med bestämmanderätt, utan prestationskrav, så får Ville idag hedersplatsen längst upp på sidan.

Jag önskar så att katthimlen är full av röda hallonremmar, leverpastej, russin och skinka.



Och för er som inte har hört historien om passet hänvisar jag hit.