Efter en lugn yatzyeftermiddag får vi bud om en sjuk kvinna i Farakoren. Vi räknar på den bensin vi har kvar och inser att vi inte har tillräckligt för att ta henne till sjukhuset om vi ska fortsätta resan som planerat. Reseplanerna måste ändras om, vi kan inte riskera en trebarnsmammas liv. Samtidigt tar vi risken att själva bli ståendes utan bensin, men prioriteringen måste göras.
Bilen packas med vatten, sterilpack, mitt reseapotek och snabbt druvsocker. Men männen som gått åtskilliga timmar för att komma med budet är nu och letar efter bensin så vi kan inte åka förrän de kommer tillbaka. Väntan. Vi bestämmer oss för att åka och leta efter dem och när vi äntligen hittat dem med hjälp av den ännu väl fungerande djungeltrumman börjar färden 18 km ut i bushen. Väl framme hittar vi en kvinna liggandes utanför sin hydda. Hon klagar över smärta i nyckelbenet och snart framkommer det att hon haft samma problem sedan 5-årsåldern. Alltså är läget inte akut, och hon vill inte ens själv med till sjukhuset, det är byns äldre som har bestämt att hon ska det. Jag blir lite irriterad över läget, men får snart reda på att hon dessutom svimmat, vilket får mig att börja ta situationen på allvar igen. Efter ytterligare någon minut framkommer det att hon är gravid i 6:e månaden, vilket de inte alls förstår är en ganska naturlig orsak till att hon svimmat. Hon äter bara en gång om dagen och bär fortfarande vattendunkar med 20 kg vatten i flera kilometer. Jag ser hennes man i ögonen och säger att det inte bara är att göra sin kvinna gravid, man får ta hand om henne också. Mat tre gånger om dagen, och inget mer vattenbärande, tack. Punkt. Slut.
Men antagligen slutar historien inte så. Antagligen slutar den med att kvinnan kommer göra allt hon kan för att övertyga männen att hon visst är duglig till att bära vatten. För vad är väl en kvinna som inte kan bära vatten? Antagligen en utstött, en odugling. Ingenting att ha, förutom att då och då använda sig av som en anledning för att få åka bil in till stan.
(Och detta kan vara en av de mest svårbegripliga fenomenen; varför tillåter kulturer där män ska ses som starka, vitala och oövervinnerliga i styrka att kvinnorna bär vatten? Är inte det ett förnekande av bilden av sig själv?)
En alltför vanlig historia i norra Kenya... Angående kvinnor och bära vatten. Samburu- och Rendillemän gör traditionellt inte något fysiskt arbete, då det inte ses som manligt. Männen ska ta de stora besluten, medan kvinnorna ska sköta allt som har med hem och barn att göra, inklusive att hämta vatten och bygga hyddor...
SvaraRaderaOch ja, utifrån ett svenskt, eller snarare mänskligt perspektiv, handlar det ju egentligen om makt. Att männen inte befattar sig med sådant som de underlydande kvinnorna ska göra... Att bära vatten är inte tecken på styrka utan något som har med hemsfären att göra, alltså kvinnligt.
Det är som med omskärelse, en kvinna som inte är omskuren vill ingen ha. Inte ens de flesta kvinnor kan tänka sig att gå emot denna självklara del av att bli kvinna. Genderfrågor i Samburu-/Rendillekulturen är sannerligen en het potatis utifrån ett svenskt perspektiv, även om det blir mer komplicerat när man går djupare.