Jag läser en artikel av Ann Heberlein på svd.se. Hon skriver som ovan; hur skulle vi orka leva om vi verkligen förstod? Förstod hur illa vi behandlar våra medmänniskor? Förstod hur orättvis världen är? Förstod att vi varje dag är orsak till ytterligare orättvisa?
Ibland känner jag att jag är nära att förstå, och då vill jag inte vara med mer. Jag ger upp. Jag har ägnat dag och natt i 200 dagar åt att försöka lösa det som förr var på-andra-sidan-jorden-problemen som nu är runt-knuten-problemen. Jag har inte åstadkommit ett piss som håller, som varar längre än min egen existens. Jag ger upp. Jag orkar inte mer.
Ibland känner jag att jag är nära att förstå, och då vill jag inte vara med mer. Jag ger upp. Jag har ägnat dag och natt i 200 dagar åt att försöka lösa det som förr var på-andra-sidan-jorden-problemen som nu är runt-knuten-problemen. Jag har inte åstadkommit ett piss som håller, som varar längre än min egen existens. Jag ger upp. Jag orkar inte mer.
 |
| De här barnen har redan börjat få ta hand om sig själva. De lever näst intill en lokal soptipp för glasflaskor, tillika en pub för dystra alkoholiserade män. Må mina barn få leka i oklippt gräs. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar