Jag kör barfota genom natten på vägar där man inte ska stanna. Helt nerhissade fönster, vinden i håret, elefantskyltar. Vi stannar för att packa om bilarna. Stjärnhimlen ger oss det lilla ljus som behövs. Helt plötsligt ser jag en liten mörk gestalt skymta bredvid bilarna. Hon är 3-4 år och bär på en vattenhink. Det enda jag kan kommunicera är "hur mår du?". Hon svarar att hon mår bra, men jag förstår fortfarande inte vad denna lilla varelse gör här mitt i natten. Jag ber en av mina kenyanska vänner översätta.
- She's fetching water. Jag frågar hur det är möjligt nu? I mörkret? Svaret blir helt sonika:
- That's how they live here.
Anledningen till att vi stannar är att mitt öga blir värre och värre. En liten svart obetydlig prick, strax till vänster om pupillen gör att varje blinkning känns som ett rivjärn. Det är ordentligt irriterat och jag känner för att sätta mig ner och storlipa. Jag hatar att vara bromsklossen, och pricken ser just obetydlig ut. Jag känner mig töntig men övertalar mig själv om att jag efter en vecka i bushen med ett inflammerat öga kommer tacka mig själv för beslutet att stanna.
Nästa dag besöker vi doktorn. Först en vanlig klinik där de kallar efter en man i 30-årsåldern. Jag visas in på ett rum där undersökningsrummet svämmas över av smutsiga bomullstussar, kanyler och gamla förband. Jag förklara mitt problem och inser snart att jag själv får leda undersökningen. Jag frågar efter ett förstoringsglas och en stark lampa. Han går iväg och kommer tillbaka med sin mobiltelefon som har ficklampefunktion. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Besöket avslutas ganska snabbt och jag får senare veta att hans profession är klinikföreståndare utan någon som helst klinisk utbildning.
Vi kör vidare mot det större sjukhuset men hinner inte mer än 50 meter innan dagens första kniv i hjärtat sätts dit. En stor folksamling antyder att något har hänt. Vid vägkanten ligger en människokropp täckt av en persisk matta. Någon har blivit påkörd, troligen är den skyldige någon som låtit lustens drycker flöda i överdrivna mått och precis som med alla dödsolyckor i detta land ska man som mzungu bara köra förbi, annars kan man snabbt bli skyldig, anklagad, på ett språk man inte förstår.
När ögondoktorn äntligen är på plats visas jag in på hans rum som mer liknar de jag är van vid att möta i Sverige. Först får jag två ögondroppar och sedan ska pricken ut. Jag blir tillsagd att inte röra mig, absolut inte röra mig, samtidigt som han petar skrapar med en vass kniv i ögat. Jag känner hur hela systemet blir i obalans. Plötsligt är jag genomsvettig, svettpärlorna rinner i nedför pannan och t-shirten klistras mot ryggen. Jag hör inget och ser inget och kroppen vill dras ner mot marken. Jag gör mitt yttersta för att inte svimma och lyckas precis hålla mig vid medvetande undersökningen ut. Solglasögonen räddar mig från skammen att gå ut gråtandes.
Det är över nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar