Hon heter Maria

Vi är på väg till vårt gamla hus för att packa ihop våra saker. Det är sista kvällen i Nairobi, i Kenya och dagen har minst sagt varit hektiskt. Vi går mot vårt hus och ser Maria, vår granne som vi inte träffat på länge. 

- Hej Maria, ropar jag på avstånd, men i den sista stavelsen förstår jag att allt inte är som det ska. Det tar några minuter, kanske en kvart till jag samlar mod och går ut till henne.

Mycket riktigt. Saker och ting är inte som de ska. Maria är totalt sönderslagen. Huvudet är stort som en badboll och precis intill ögat finns en stor blodfylld svullnad. Hennes armar är blålila och man kan se ett mönster från något föremål som orsakat det. Hon berättar att han också slagit sönder örat på henne. Hennes hörsel är förstörd. 

-Packa dina saker så fort du kan. Men ta inget annat. Det kommer en bil om tio minuter och hämtar oss. Det räcker nu, du följer med.

Det är inte första gången Maria står här sönderslagen. Hon berättar om flertalet slagsmål. Hon är andrafru, men en stor besvikelse och endast en börda för mannen då hon inte kan få barn. För att hon inte ska kosta henne mer låser han in henne på området, ibland i huset.

Vi kommer hem med Maria till vårt nya boende och vi möts av fantastiska dofter och ett kök fyllt av skratt. 

- Du kan va trygg här, säger jag. Alla de här människorna är snälla. De kommer ta hand om dig, och ingen av dem vet vem du är eller kommer berätta att du är här. Maria får ta en varm dusch, och sedan äter vi kvällsmat tillsammans. Mycket riktigt blir Maria väl omhändertagen och de tar sig alla tid att lyssna på hennes historia. Det är vår sista kväll i Nairobi, och jag förbereder mig på en lång natt i ett väntrum. Min egen Sverigepackning får vänta. Blödningen vid ögat oroar mig, och jag vill att en läkare ska rapportera när det ser ut som det gör nu. 

Men det blir ingen natt på sjukhus. Mina kenyanska vänner säger åt mig på ett vänligt men bestämt sätt att jag måste göra mig av med Maria så snart som möjligt. Och vad jag än gör, inte blanda in läkare eller polis. För varje händelse jag är inblandad i ökar risken att även jag blir misshandlad eller inspärrad. Och jag vet att det är sant. Jag hatar att jag inte kan lova Maria att allt kommer bli bra. Jag kan inte lova Maria att hennes man aldrig mer kommer kunna slå henne. 

Sent på kvällen kör vi ner till city, till bussarna. Jag täcker huvudet med min sjal för att inte väcka uppmärksamhet, och vi trycker oss fram mellan folk och bussar. 

- We need a ticket to Mombasa. Now, please. Maria blir tilldelad en plats och chauffören ställer in hennes packning i bagage. Jag ber honom att ta extra hand om Maria, och det lovar han att göra. Vi säger hejdå, och jag ger henne mitt nummer och pengar för resa och sjukhus. Jag springer tillbaka till bilen och vet samtidigt att detta inte är en miljö för en vit kvinna när mörkret slagit in. 

Precis innan vi kommer hem ringer Maria. Hon har blivit avslängd av bussen och vet inte vad hon ska göra. Efter många turer lyckas hon hyra ett rum och vänta på morgonbussen. 

Maria är inte den ända kvinnan som blivit slagen. Inte i Kenya, inte i Sverige, inte i världen. För Maria och alla andra kvinnor slås inte främst kroppen sönder, utan tryggheten. Tryggheten som faktiskt kan ge dem hopp och ork att ta sig vidare och våga kämpa är sönderslagen. Det är därför många kvinnor stannar kvar i dessa relationer. 

I Växjö finns en kvinnojour dit kvinnor som blir slagna eller misshandlade kan komma. Och ingen är stoltare än jag att säga att just där jobbar just min mamma!

Hon heter Ammie

Hon heter Ammie. Hon är mamma. Hon är lika gammal som jag. Hon är min vän. Hon är self employed. Hon är hora.

Varje gång jag kommer dit letar jag upp henne. Hon brukar stå vid bordet längst ut. När vi hittar varandra kramas vi länge, länge. Sen dansar vi hela natten. Om hon inte jobbar. Ibland måste hon göra sitt jobb. Då får jag inte störa, och vi vet att det är så det måste vara. Men vi dömer inte varandra, vi ser varandra.

Vi pratar om svartsjuka, om killar, om hoppet och hopplösheten. En av hennes kunder är svartsjuk, har galet temperament, hon gillar inte honom. Men ikväll är han inte här så hon är ledig, en stund till. Dansgolvet är inte precis skimrande, men tillräckligt för att oss. Vi håller varandras händer hårt, hårt och ingen kommer emallan. Det finns de som försöker, då bara tittar vi på varandra och skrattar. Hon kan texten i varenda låt, och kan historien om varenda man. Jag känner mig trygg. Tryggare kan ingen vara.

Klockan fem skär tystnaden igenom det som finns kvar.
- Du måste gå hem nu, säger hon.
- Ska vi dela en taxi, frågar jag.
- Nej, jag måste vara kvar. Men du måste gå hem nu för jag vill inte att

Hon behöver inte förklara. Hon vet att jag förstår. Och hon vet att jag alltid finns där för att lyssna.


I Kenya är prostitution olagligt, men väldigt vanligt i synnerhet på kustremsan där många barn är arbetar med detta på heltid. Du betalar mer om du vill ligga utan kondom, än med. Ammie och hennes vänner är inte rädda för HIV, men för att bli gravida. En bra kväll kan en prostituerad i Nairobi dra in runt 200 000 ksh, vilket är en årslön för en vanlig vakt. De prostituerade kan på så vis leva ett liv som många andra aldrig skulle ha råd med. Dyra bilar, kläder, parfymer och fina bostäder. Detta gör det ännu svårare att sluta. Ammie är inte hennes riktiga namn. 

kärleks-knack!

igår kom en liten flicka med sin storasyster och knackade på min dörr. den lilla flickan samlade in pengar till sitt stundande scoutläger. den lilla flickan, som bor i samma lägenhetskomplex som jag bor, (hyra = 10 gånger en vanlig kenyansk månadslön) kommer från en familj där avgiften på 140 kr inte lär vara ett ekonomiskt problem. däremot är det en tradition att alltid dela med sig, och alltid stötta. och det är just därför som jag också ger en femkrona och önskar henne ett fint scoutläger.

och jag undrar just när våra svenska barn kan få gå runt och samla in pengar till sina scoutläger utan att skämmas. för att det faktiskt är fint att få hjälpa till, och fint att få hjälp. 

Killed for crafts!

L is for lion, Z is for zebra and E is for elephant. After todays film (Battle for the elephants, National Geographic) and discuss at Brookhouse school I wonder if this is what I can teach the children 10 years ahead from now??

Each day around 70 are elephants killed in Kenya and the surrounding countries, only because of their tusks which nowadays rarely grow longer than 50 cm. The amount of this wonderful animal walking around on the savanna has decreased with 94 000 000 elephants in 73 years. At the same time Chinas business with Africa has increased with 94 billion per year. 

The elephant crisis is not very known. Especially not known as a problem caused by a huge demand of ivory from China where they do old traditional crafts in the believe that the elephant who was killed because of this item is actually happy. The elephants used to be a holy animal for buddhism, daoism and many religions. Now it´s a holy animal for another religion - capitalism. 

An 12-15 year old elephant do still have small tusks, around 50 cm, but it´s still a well paid kill and you don´t have a lot to fear. If you kill a panda in China you get 15 years in prison. If you kill a elephant in Kenya, you get a penalty of 40 000 ksh (480 USD), which is about 10% of the real value of the ivory which makes it to a very good business anyway. Even if all steps in the business is illegal it's still an easy job to get the ivory out of the country since only 1% of the 

60 000 containers which are send from Mombasa port every day is checked. 

But, if you kill an elephant you kill a heritage and you kill the nature since the elephants is one of our most important distributer of seeds and the green, growing environment now turns into dessert all over the country where the elephants used to live before they were killed. They are killed because we want more money in our pockets, and because our religion, capitalism, tells us that valuable items are more important than our nature. 

So what to do? How can you really change something? 

1) Do not buy ivory! And tell people about that ivory actually come from a DEAD and KILLED elephant, not a still playful little creature running around on our earth. 

2) Tell kids about our nature, spend time in the nature and give them the feeling of that they own the nature (and so also the problems and fights we have to take to save it. It´s first when you own a problem and can identify with it that you are ready to care for it.). We will face several fights if we want to be able the see animals outside the zoo, not only elephants. 

3) See one or two of the films suggested down here: 

Family of elephants slaughtered for ivory, Kenya january 2013 (49 seconds)

Battle for elephants (trailer, 39 seconds) 

Battle for elephants (full movie, 55 minutes) 

Förbjudna kramar

- Hi, I´m  here with...

- Just, come. 

Det finns ingen tid över till kallprat eller välkomnande instruktioner. Varenda extra famn som finns används minutiöst från första stund. Jag rycker åt mig ett blommigt förkläde och tvättar händerna så noggrant jag kan. Sen får jag lilla Ella och en nappflaska i famnen. De flesta har redan somnat och rummet har ett sådan där överenskommen tystnad. När alla sover, inklusive lilla Ella, bestämmer vi oss för att gå till den äldre avdelningen. 

Det är dags för utelek och jag tar ett barn i famnen, och ett i handen och går ut. Jag noterar de sneda blickarna från personalen men förstår inte riktigt vad felet är. Barnen springer omkring på gården och kivas om cyklarna precis som vanliga barn. Jag känner att någon drar mig i byxorna och möter lilla Esther skimrande rådjursögon. Hon sträcker upp armarna och som av en instinkt tar jag upp henne, och får en liten krullig frisyr vilandes på mitt bröst. Min kenyanska kompis förklarar då för mig att de har en bestämmelse här. Man får inte ta upp barn i famnen. Jag sätter av respekt ner Esther igen, och hon gråter rakt ut och jag gråter rakt in. Jag försöker rikta uppmärksamheten på närmast tillgängliga leksak vilket tröstar föga. Efter en stund går det blir Esthers tur för potträning. 

Här varnas känsliga läsare för att fortsätta läsa.

Esther är nu 4 år, men är inte större än en tvååring. För en tid sedan dog hennes mamma och Esther lämnades till sin mormor och morbror. När barnhemmet fick Esther var hon tvungen att genomgå åtskilliga operationer, "reconstrucition". Det som rekonstruerades var det som hade gått sönder då Esther oräkneliga gånger blivit våldtagen av sin morbror. Ett så litet barn som våldtas är inte hel efter första gången. Ändå fortsatte det, och fortsatte det till mormor insåg att hon inte kunde ha sitt barnbarn hemma längre och lämnade bort det till barnhemmet. Denna lilla flickan var helt sprucken och i trasor när läkarna för första gången tog hand om henne. Nu är det i huvudsak återställt. Kroppsligt sett. När jag tar upp Esther ser jag att hennes rygg är full av brännskadad hud. Denna historia vill personalen inte ens berätta. It´s to sad, you don´t want to hear. 

Efter lunchen är det vila och alla barn placeras ut i sina sängar. De två största femåringarna är så lagom vilsugna och leker för fullt i sängarna. De står lutade mot spjälorna med utsträckta armar. Hug! Hug! säger de, och vi kramas och får kindarna fulla av pussar. 

- No hugs please. Just leave them, säger personalen. 

Detta är inte Esther, men ett barn i Esthers storlek.  

Svärmar i och utanför hjärterummet

Regnet vräker ner på utsidan och jag sysselsätter mig med att rita smileys på rutan som är helt igenimmad av all kroppsvärme som fyller bussen. Den senaste kvarten har vi rört oss tre meter, och jag är i nuläget förespråkare för all form av brottslighet i trafiken. Vi kör i högertrafik trots att det är vänstertrafik. All yta som man kan tänkas framföra ett fordon på används. Störst först. Luften utanför är helt fylld av svärmande termiter. De flyr sina underjordiska bon under regnsäsongen och bildar ett dis som är allt annat än behagligt.

Arbetsdagen som inte har tillåtit så mycket som ett djupt andetags vila fyller hela övre sfären, men situationen runt omkring får mig att fundera på vad det är som är så himla viktigt med att göra allt rätt och riktigt i en värld där problemen aldrig ens skulle närma sig de som mamman med lilla dottern som skyler sig med pappkartongen utanför möter varje dag.

Tankarna går också till lilla Alex, 5 äpplen hög, som i tisdags somnade i min famn efter jag gett honom den värmda mjölken. Lilla Alex som i just den stunden var helt beroende av mig och just bara mig, för någon månad tidigare hade någon lagt honom i ett dike, eller utanför en polisstation, eller i bästa fall utanför barnhemmet med samma meddelande som i Kajsa Kavat: "Ta hand om detta barn, för det finns ingen annan som gör det". Tankarna går också till alla de 3-åringar på den större avdelningen som redan är för gamla för att stå med på någons önskelista. För dem är det redan kört och om några få år kommit insikten komma till dem att; mig, just mig, var det ingen som ville ha. Jag blev aldrig vald, bara bortvald.

Motherly love

Och såklart finns det en mamma som är bäst av alla mammor... 

MIN!!