Turistens klagan i en kongolesisk djungel

Det är kvällen innan gorilladagen och jag sitter och dricker vin på en god väns balkong mitt i centrala Kigali. "-Hälsa gerilla... jag menar gorillorna imorgon då" säger hennes man och ler mot mig. Det är ett sånt där leende som underförstått säger "för du har väl läst på om gerillan i DRC?". Nej, det har jag inte. Jag har bara bokat ett flyg och ett konstigt hotell med "labbits" och plastblommor. Hela reseplaneringen kan i stort ifrågasättas. Jag ler tillbaka, lika osäkert tillbaka som Astrid, min vän, gjorde igår när hon motvilligt låtit sig övertygas om att motorcykeltaxi är en bra idé.

Vi får skjuts till gränsen mellan Rwanda och DRC av en mycket snäll taxichaufför. Dock pratar han så dålig engelska att jag på telefon uppfattar honom som full och ifrågasätter min roll som reseledare ytterligare. "Now you I bag here". Så låter det. Det visar sig dock att han inte alls är full, utan helt sonika använder den engelska han fick med sig från skolan på den rwandiska landsbygden. Vi passerar gränskontrollerna utan problem. Vi är lyckliga. Inte bara i stunden, utan vi är lyckligt lottade. På svenska pass kan man utan förvarning ta sig in i nästan vilket land som helst. Dessvärre är det t.ex. för min kenyanska man som måste lämna in exakt 17 olika dokument innehållandes försäkrande på försäkrande att han absolut inte kommer försvinna in i den svenska snårskogen och lämna sitt fantastiska Kenya bakom sig.

Samtidigt som vi väntar på att få visa upp våra gula febern-kort går det förbi ca. 200 FN-soldater. Det där med gerilla rullas plötsligt fram som en youtube-annons framför ögonen på mig. Jag tänker att det är tur att inte mamma satt med på balkongen igår kväll. Ebola-nyheterna några veckor tidigare valde vi att ignorera och nu detta. Jag ska inte lura med Astrid på fler resor. En av militärerna har en sovsäck med David Beckham-motiv. En annan bär på en gitarr. Nej, mitt påhittade skräckscenario om att det nu startat ett krig i DRC som alla uppdaterar om på fejjan kan inte stämma. Man går inte i krig med en Beckham-sovsäck och en gitarr.

Vi blir körda till hotellet där de vägrar låta mig och Astrid dela rum. Vi är av samma kön. Samkönade får ej dela rum, så skriver staten. Efter viss övertalning får vi ändå det och somnar som de två oplanerade turisterna vi är.

Nästa dag är det dags. Kongos vägar är utan tvekan i behov av upprustning. Särskilt om man är kissnödig. Vyerna är slående. Det ena fälten efter det andra står i all sin prakt i lagom raka rader för att det ska se handgjort ut. I bakgrunden reser sig den aktiva vulkanen Nyiragongo där man kan sitta och dingla med benen på kraterkanten om man har 300dollar på fickan. Vi vandrar genom majsfält, potatisåkrar och snåriga buskar till det plötsligt är dags. Djungeln. Jag ska för första gången få gå in i en riktig djungel. Jag är helnöjd redan efter några steg. Man får slå sig fram med en machete och lianerna hänger från trädens höga toppar.

Under en stor bambubuske ligger han. Med ena handen bakom huvudet glipar han på ögonen bara tillräckligt för att notera att vi anlänt, men återgår sedan till sin förmiddagsvila. Dagens turistgrupp, där 4 av 6 har matchande brunbeige utrustning med svindyra vandringskängor och kameraobjektiv som väntat sig något annat en 1 meters avstånd, möter dagens första silverrygg. Han väger en sisådär 180kg och gör småmorrande ljud. Guiderna småmorrar tillbaka samtidigt som de hugger ner all vegetation mellan gorillan och kameraobjektiven som jagar den perfekta bilden att lägga ut på Facebook. Visst vill jag också ha en bild av detta! Jag har ändå betalat 400 dollar! Och det är mäktigt att stå nån meter ifrån dessa enorma, utrotningshotade djur. Jag tänker återigen hur lyckligt lottad jag är som har möjligheten att se dem.

En timme senare har jag tagit kort på både gorillor och träd. Jag fascineras över de allra minsta knopparna som snart ska växa upp och bli framtidens djungel. Och jag hoppas de får stå kvar. Jag hoppas att de inte också ska behöva huggas ner av guider under turistens klagan.

"När inga ungar längre finns är allting slut.
Vad är det då för mening om man står ut.
Visst har det blivit kaos I tidens lopp
Men, så länge det finns ungar så finns det hopp. "

(Cornelius Vreeswijk, Turistens klagan) 

Munskydd är ett måste för att inte smitta gorillorna med människobacilusker. 

Astrid gömmer sig i busken och tror att gorillan inte kan se henne om hon blundar. 

Gorillaselfie! 

Visst är det lustigt?!
Om naturen får växa fritt så blandas alla arter i en enda frodande röra.
Om människan får bestämma delas arterna upp i fyrkantiga fack. 

En massa sten från senaste vulkanutbrottet, 2002. 

Kvällsgrubblerier.

Att sitta med ett svenskt facebookflöde i ett kenyanskt liv är att aldrig riktigt förstå hur världen blev som den blev. Samtidigt som Sverige uppdaterar om renoverade kök, kläder till katter, nyinköpta vinterskor och cape diem-tavlor sitter jag vid matbordet och lyssnar till samtal kring nödsändningar med mat, om barn som slängs i en plastpåse i toaletten (tänk utedass) för att föräldrarna inte vågar erkänna sin kärlek, diskuterar hur dödssjuka människor snabbast kan komma till närmsta klinik och vilken klinik som mest troligtvis har medicin kvar och hur man ska laga vattenpumpen som gått sönder 10 mil norr om elektriciteten. 

Att stå inför en klass barn som klipper sönder sudd, klagar på att matteboken är tråkig, vägrar att duscha efter gymnastiken och tycker att maten är äcklig, samtidigt som min närmsta vän och kenyanska lärarkollega på en skola mitt ute i ingenstans sliter dygnets alla vakna timmar för att skaffa fram dricksvatten till sina elever, tavelkritor till lärarna och tillräckligt med ved för att kunna koka majsen som de får varje dag, 365 dagar om året, är minst sagt förvirrande. 

Hur var det tänkt från början? Inte så här i alla fall. Något som alla utlandssvenskar och många med oss tänkt en miljon gånger och fortfarande inte lyckats övertyga tretton procent av Sverige om. 

Livet med månen uppochner är aldrig rättvänt rättvist. 

Bild tagen av min vän i staden Isiolo, Kenya, en gryning i September. 

Från här till där, eller där till här.

Det är juli, det är varmt och det är slutet på sommarlovet. Bakom mig ett avkopplande Sverige, som kanske aldrig har varit så vackert som just den här sommaren. Framför mig en 14 timmar lång resa med fem väskor lika tunga som alla de avsked de senaste dagarna har varit. Soluppgången över de vidsträckta halmgula fälten som omger den stora skånelängan en bit utanför Lund denna sista morgon i Sverige. Fint sällskap och tillika bärhjälp vinkas av och incheckningsdamen ser igenom mitt falska leende (som redan har förberett sig med ett artilleri av argument till varför de extra kilona visst det ska godkännas). Hon är snäll den här gången. Också.  

Ett stopp i Istanbul där timmarna lätt försvinner mellan Starbucks och turkiska souvenirer. Sedan ytterligare en flygning innan elefantstatyerna hälsar mig välkommen. Det sägs att själen inte kan färdas lika snabbt som kroppen och innan landning blir det alltid så tydligt. Man vet inte riktigt var man är, vart man vill vara eller var man bör vara. Vi flyger in över Nairobi och stadens ljus liknar ett strössel av på måfå utslängda himlakroppar. Lika osymmetriskt som välfärden, tänker jag. Jag förbereder som vanligt på något slags begravningstal som jag ändå aldrig skulle kunna hålla, men det känns alltid bättre att dö förberett. Och just landningar sägs ha den högsta statistiken vad det gäller flygolyckor. Sista hoppet står alltid till att piloten har många barn som hen såklart vill träffa igen. Trängseln i flygplansgångarna när alla samtidigt ska få ner handbagaget och när alla samtidigt undrar om "de inte ska öppna nån gång?". Svetten som suger fast i jeansen. Snart är det över, nickas det mellan passagerarna.

Bussen som tar oss mellan planet och ankomsthallen har trånga plastsäten och är föga anpassad till alla hemvändande kenyaner med handbagage storlek större innehållandes presenter till hela extended family. Ej heller anpassad till alla expats handbagage som om möjligt utgör ännu större medsmugglad extravikt bestående av rågmjöl, vaniljsocker, pocketböcker, påsklämmor, brandvarnare och andra förnödenheter som tas med för att trösta i de stunder när hemma känns alldeles för avlägset. Förstående blickar utbyts när jag försöker dra upp väskan i knä´t för att göra plats till fler. I morgon ska jag gå direkt till gymmet. Så jävla tungt kan ju inte 8 kilo vara.  

Den sista nervositeten släpper när samtliga bagage rullar in och dessutom får plats i taxins stora kombibagage. Det luktar inpyrd wunderbaum och avgaser när vi rusar fram på mörka, oupplysta huvudstadsgator. Hemma luktar det som ett gammalt församlingshem. Sött, men gammalt. Det är tomt, mörkt och ensamt. Aldrig har huset varit så tomt som nu. För ett halvår sedan gräddades pepparkakorna, ett nytt liv fick sitt första julbad, och huset stormades med 17 par skor. Nu är det tomt och kallt och jag tänker att det är tur att själen inte hunnit fram ännu. Det tar tid att byta liv. 

Denna dagen, ett liv.

Solen står ej ännu i zenit, men dagen har redan ändrat riktning. I en handvändning blir jag tvungen att packa vatten, ombyte och några konserver mat och sätta mig bakom ratten på den fyrhjulsdrivna land cruisern. Jag styr ut över ökenlandskapet där de omgivande bergen är det enda riktmärket och där den sandiga vinden som får mig att kisa har samma temperatur som en varm, svensk klipphäll.

Några kilometer senare lugnar jag ner mig och inser äventyret. Jag vet att mina vänner väntar mig, även om jag aldrig kan anmäla min ankomst. Och jag vet att min trogna fyrbenta vän är med mig. Avtagsvägen, som egentligen bara är ett avstånd mellan två vissna buskar, leder mig upp till det som kallas livet. I alla fall känns det så varje gång jag svänger av just här. För just här handlar tiden mellan gryning och skymning inte om något annat än överlevnad. All slags kommunikation och bekvämlighet är på mils avstånd.

Jag rycker in som extralärare och undervisar om fyra sorters moln som jag inte har en aning om vad de kallas, men som jag lär mig aningen senare än eleverna som villigt rabblar de latinska namnen utan att ha en aning om vad latin egentligen är. Moln vet de mycket väl vad de är, och i synnerhet regn som här innehar högre värde än all världens guld och diamanter. Det har inte regnat på flera månader vilket man lätt räknar ut då man ser sig omkring.

Bara någon timme senare har byns äldre samlats. De har sett min bil, och de vet att i en bil finns ett batteri. Byns vattenpump har gått sönder och med ett bilbatteri skulle det kunna gå att laga den. Byn har inte haft något vatten på två veckor, djuren har inget att dricka och de ger ingen mjölk längre. Männen har varit uppe hela natten för att gräva efter vatten och bara fått så när på några handfulla skopor vatten.

Jag vet att jag själv inte har mer än en liter vatten kvar att dricka, och jag behöver bilen. Jag kan varken kommunicera eller få tag i mer vatten om jag inte har någon bil. Att låna ut bilbatteriet är långt utöver var mina bilkunskaper sträcker sig, och det enda jag minns om just bilmotorer är bilskolelärarens skräckexempel om hur enkelt man kan kortsluta ett batteri. Jag tänker att folket här säkert aldrig hört några sådana historier, och säkert aldrig kört bil heller, men i situationen blir det absurt att börja diskutera sådant. Att låna ut bilbatteriet kan också innebära att pumpen går igång och att en hel by kan få tillgång till vatten igen. Och dessutom kan de när väl pumpen är igång sätta i sitt eget batteri och ladda upp det. Jag känner mig liten på jorden och egoismens tvivel har aldrig varit större. Till slut bestämmer jag mig för att göra det enda rätta.

Vi kör bort till vattenpumpen och min vän säger till mig att absolut inte stanna motorn. Bilbatteriet kopplas ur och sätts in i vattenpumpen. Det är hett som i helvetet och jag sätter mig i skuggan av bilens däck. Runt omkring är det vad man i sagorna beskrev som en öde öken, men bakom mig är det ett väldans liv på männen som diskuterar vilken sladd som ska kopplas till vilken pol på batteriet. Man försöker starta pumpen, men det fungerar inte.

Tillslut hörs ljudet som påminner mig om kalla vinterdagar då bilen vägrar starta. Ljudet som får en att andas ut och högljutt utbrista ett puuuh! Pumpen har likt en astmasjuk pensionär hostat igång och männen som tidigare hetskt dividerade om kopplingar hit och dit klappar nu händerna och springer till vattentanken för att lägga örat mot. Vatten! Liv! 

Det dröjer inte många minuter innan koskällor, kameler, åsnor, hjorder av getter och får närmar sig. Varenda djur vet hur ljudet av vatten låter. Så även kvinnor och barn som snart ses fylla sina kupade händer med vatten, med liv.

Vi kör tillbaka till hyddan och drar ut madrasserna i sanden. Mörkret slår läger i takt med att himlens eldar tänds. De äldre samlas sittandes på huk runt elden. Historierna samlas och berättas med en sådan innerlighet och äkthet som bara kan berättas när livet handlar om just överlevnad. Geten slaktas för nu är det fest. Jag dricker upp mina sista klunkar vatten och somnar in till hyenornas skratt.
Denna dagen, ett liv.

Lampprojektet 2014

Kära vänner! 

Senast du hade strömavbrott, hur irriterad blev du då över att du inte hittade ficklampan eller tändstickorna till stearinljusen? Tänk dig nu ett strömavbrott utan tändstickor och utan ficklampor. Varje dag, året runt. 

I början av mars åker jag norrut där människor lever i "strömavbrott" hela tiden, och jag skulle så himla gärna vilja hjälpa till att underlätta vardagen lite, lite grann. 

Om du också vill hjälpa till kommer här 3 saker du kan skriva in i cv't att du hjälpt till med. För åttio spänn. 

1) Kvinnor behöver inte bära lika mycket ved. (Ja, det är bara kvinnor som bär ved.)

2) Kvinnor behöver inte andas in lika mycket rök från den brasa som nu agerar "lampa" på kvällar och nätter. (Ja, det är alltid kvinnorna som sköter detta.)

3) Barn kan göra sina läxor när de kommit hem från skolan. (Nej, de kan inte göra läxorna tidigare när det fortfarande är ljust, då måste man hjälpa till med andra sysslor.) 

En solcellslampa kostar 55 kr. Alltså lika mycket som en halv biobiljett, eller 2 caffelatte. 

En solcellslampa underlättar varje dag, året runt för en hel familj. 

Eftersom vi inte slösar några pengar på att öppna professionella autogiro- eller postgirokonton sker överföringen till ett simpelt vanligt bankkonto, tillhörande Martina Abrahamsson, alltså mig. Varenda spänn du sätter in går oavkortat till inköp av lampa. Märk överföringen med ditt namn +LAMPA. (Handelsbanken, 6129- 833 967 258) är numret eller Swish 0737-889 060). 

Tack för att du lyser upp världen! 

Årets 16 julgärningar (som inte kostar en spänn)

1. Anmäl dig till donationsregistret. (livsviktigt.se)

2. Dela en konstnärssjäls idé (sprid små musikers musik, sprid någons smyckestillverkarhemsida, tipsa om en kompis som syr kläder/har ett minibageri)

3. Skotta din 85-åriga grannes garageuppfart.

4. Låtsas att ni har strömavbrott och ingen täckning på nån slags I-waste my time-pryl och umgås! (umgåstips: tänd ljus, spela spel, läs en saga med hela familjen, skriv julklappsrim, ha diskparty och skumkrig) 

5. Skriv på ett upprop mot allehanda världsorättvisa.

6. Läs Naturskyddsförenings 10 tips på en miljövänligare jul (http://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/10-basta-knepen-en-gron-jul) 

7. Samåk

8. Tala om för dina nära och kära att du älskar dom.

9. Läs på om konflikten i Syrien. 

10. Promenera till Snabbköpet istället för att ta bilen till MEGASUPERGRANDMAXILANDET när mjölken tar slut.

11. Skriv ett handskrivet brev. 

12. Sprid länken om Bris eller Maskrosbarns chatt i juletider, och sprid numret till Kvinnojouren där du bor. Sätt upp en lapp på gården eller ICA om du inte har en massa barn/elever på din facebook. 

13. Pilla ut alla vekeshållare på värmeljusen du bränner i jul. (Annars är din återvinning förgäves.) 

14. Återvinn julklappspappret.

15. Ge bort en heldag för kvalitetstid till ditt barn/mamma/mormor/sambo i julklapp.

16. Skriv upp ovanstående tips på en lista med kryss-i-rutor. Tävla med en kompis om vem som kan kryssa i flest. 

Bilden tagen från http://www.riksbyggen.se/Kundwebb/Rad-Svar/Tips-rad/Miljo--Energi/Miljosmart-jul/

Lampprojektet - Tillsammans kan vi göra världen ljusare!

Lampinsamling!

Kära vänner! 

Senast du hade strömavbrott, hur irriterad blev du då över att du inte hittade ficklampan eller tändstickorna till stearinljusen? Tänk dig nu ett strömavbrott utan tändstickor och utan ficklampor. Varje dag, året runt. 

I slutet av oktober åker jag och Johanna norrut där människor lever i "strömavbrott" hela tiden, och vi skulle så himla gärna vilja hjälpa till att underlätta vardagen lite, lite grann. 

Om du också vill hjälpa till kommer här 3 saker du kan skriva in i cv't att du hjälpt till med. För åttio spänn. 

1) Kvinnor behöver inte bära lika mycket ved. (Ja, det är bara kvinnor som bär ved.)
2) Kvinnor behöver inte andas in lika mycket rök från den brasa som nu agerar "lampa" på kvällar och nätter. (Ja, det är alltid kvinnorna som sköter detta.)
3) Barn kan göra sina läxor när de kommit hem från skolan. (Nej, de kan inte göra läxorna tidigare när det fortfarande är ljust, då måste man hjälpa till med andra sysslor.) 

En solcellslampa kostar 80 kr. Alltså lika mycket som en halv biobiljett, eller 3 caffelatte. 
En solcellslampa underlättar varje dag, året runt för en hel familj. 

Eftersom vi inte slösar några pengar på att öppna professionella autogiro- eller postgirokonton sker överföringen till ett simpelt vanligt bankkonto, tillhörande Martina Abrahamsson, alltså mig. Varenda spänn du sätter in går oavkortat till inköp av lampa. Vill du veta var din lampa hamnade, märk överföringen med ditt namn. (Handelsbanken, 6129- 744 587 158 är numret). 

Tack för att du lyser upp världen! 

Varje gång...

Jag har sett människor tvätta sig i vattenpölar.
Jag har lärt mig hur ett pistolskott låter.
Jag har gråtit av orättvisa.
Jag har besökt hem med fler invånare än kvadratmeter.
Jag har sett vita gamla män ta ed sig 15-åriga tjejer hem från barer.
Och varje gång undrar jag om det var så det var meningen.

Jag har sett barn utan skor skratta sig till tårar.
Jag har sjungit tillsammans med 20 kvinnor i en och samma bil.
Jag har besökt hem med större hjärta och med mer liv än bröllopsnätter.
Jag har lärt mig vilka svenska rätter som går hem hos kenyaner och inte.
Och varje gång det är fler kenyaner än svenskar i huset förstår jag att jag bor här på riktigt.
Och varje gång det är så vet jag att det var så det var meningen.

LÄS INTE DET HÄR

Så borde rubriken vara på artikeln nedan. För dem som vill fortsätta gnälla över dåligt väder, för få kläder i garderoben, eller störiga medpassagerare på tunnelbanan.

Två miljoner våldtagna i krigets Kongo

Lägg av nu. Det räcker. 

Terrorattacken på Westgate i Nairobi

"De kom in och sköt först alla servitörerna. Sen sprängde de en kvinna så att armarna flög av och huvudet flög åt andra hållet. En gravid kvinna sköts i magen, och barn togs som gisslan."

Musiken spelas fortfarande i högtalarna, maten står kvar, det väntar oavslutade kundvagnar, och en oavslutad terrorattack tränger sig in i varenda hem, i varenda hjärta. Svensk press rapporterar snabbare än Kenyansk. Kenyansk press rapporterar vad de tror att världen vill höra. Ingen vet vad som är sant. Rykten säger att det varit känt att det skulle hända sedan länge. Andra rykten säger att det kommer hända igen.

Samtidigt är köerna till blodgivningen längre än på Hemköp Skanstull en fredag eftermiddag. Samtidigt tar privatpersoner med sig gasköket och kokar te till anhöriga, journalister, poliser och vakter. Samtidigt skänker Kenyas eget folk 60 miljoner shilling. Samtidigt skapas #WeAreOne.

Det är ett omskakat Kenya, som man just nu inte vet hur man ska handskas med, hur man ska leva i eller var man ska leva för någonstans. Det man vet är att landet fortfarande är lika vackert, människorna är fortfarande lika hjälpsamma och att kärleken är starkare än hatet.

Människor funderade aldrig på om Norge var ett osäkert land eller inte efter terrorattentaten i Utöya. Även Kenya är värt en chans. De flesta kokar te. De flesta kastar inte handgranater.
Välkomna, trots allt.

Tillbaka i Nairobi, i grevens tid.

Efter en flygresa liggandes mellan två stolsrader, omväxlande på höger och vänster sida eftersom ryggposition är för trångt var vi då framme i Etiopien för mellanlandning. På de oklart utplacerade tv-apparaterna rullar en reklamfilm om kondomer. Reklamfilmen som har sämre bildkvalité än min första digitalkamera innehåller män som skuttar i någon slags uppvisningsdans utanför hyddor, och endast två korta sekundscener innehåller interaktion mellan man och kvinna. Kaffesmak finns att tillgå, informerar eftertexten.

Vi är hungriga, men inget av de ställen som serverar någon slags föda tar kort, och alternativet är att prova den bankomat där samtliga före i kön har fått sina visakort uppätna. Således får vi äta upp allt svenskt godis vi köpt som var tänkt att mätta nästa månads Sverigecravings. I högtalarna spelas samma musik som spelades 2004 då jag bodde där, och en känsla av hemtrevnad infinner sig. Leisure Lounge ser inbjudande ut med sin guldemaljerade skylt, men då vi tittar in är det lite som att köpa grisen i säcken. Leisure Lounge är egentligen ett hopplock av trasiga soffor där man sitter med knäna i hakhöjd eftersom den tänkta resåren inte riktigt håller samma kvalité som vid sin födelse.

Slutligen blir en vilstol ledig och jag tränger ihop mig med mitt handbagage och lyckas somna några minuter innan det är dags för nästa flight mot Nairobi.

Vi landar, och vi landar hemma. Och imorse brann flygplatsen ner. Jag är tacksam för att jag hann fram.

Hon heter Maria

Vi är på väg till vårt gamla hus för att packa ihop våra saker. Det är sista kvällen i Nairobi, i Kenya och dagen har minst sagt varit hektiskt. Vi går mot vårt hus och ser Maria, vår granne som vi inte träffat på länge. 

- Hej Maria, ropar jag på avstånd, men i den sista stavelsen förstår jag att allt inte är som det ska. Det tar några minuter, kanske en kvart till jag samlar mod och går ut till henne.

Mycket riktigt. Saker och ting är inte som de ska. Maria är totalt sönderslagen. Huvudet är stort som en badboll och precis intill ögat finns en stor blodfylld svullnad. Hennes armar är blålila och man kan se ett mönster från något föremål som orsakat det. Hon berättar att han också slagit sönder örat på henne. Hennes hörsel är förstörd. 

-Packa dina saker så fort du kan. Men ta inget annat. Det kommer en bil om tio minuter och hämtar oss. Det räcker nu, du följer med.

Det är inte första gången Maria står här sönderslagen. Hon berättar om flertalet slagsmål. Hon är andrafru, men en stor besvikelse och endast en börda för mannen då hon inte kan få barn. För att hon inte ska kosta henne mer låser han in henne på området, ibland i huset.

Vi kommer hem med Maria till vårt nya boende och vi möts av fantastiska dofter och ett kök fyllt av skratt. 

- Du kan va trygg här, säger jag. Alla de här människorna är snälla. De kommer ta hand om dig, och ingen av dem vet vem du är eller kommer berätta att du är här. Maria får ta en varm dusch, och sedan äter vi kvällsmat tillsammans. Mycket riktigt blir Maria väl omhändertagen och de tar sig alla tid att lyssna på hennes historia. Det är vår sista kväll i Nairobi, och jag förbereder mig på en lång natt i ett väntrum. Min egen Sverigepackning får vänta. Blödningen vid ögat oroar mig, och jag vill att en läkare ska rapportera när det ser ut som det gör nu. 

Men det blir ingen natt på sjukhus. Mina kenyanska vänner säger åt mig på ett vänligt men bestämt sätt att jag måste göra mig av med Maria så snart som möjligt. Och vad jag än gör, inte blanda in läkare eller polis. För varje händelse jag är inblandad i ökar risken att även jag blir misshandlad eller inspärrad. Och jag vet att det är sant. Jag hatar att jag inte kan lova Maria att allt kommer bli bra. Jag kan inte lova Maria att hennes man aldrig mer kommer kunna slå henne. 

Sent på kvällen kör vi ner till city, till bussarna. Jag täcker huvudet med min sjal för att inte väcka uppmärksamhet, och vi trycker oss fram mellan folk och bussar. 

- We need a ticket to Mombasa. Now, please. Maria blir tilldelad en plats och chauffören ställer in hennes packning i bagage. Jag ber honom att ta extra hand om Maria, och det lovar han att göra. Vi säger hejdå, och jag ger henne mitt nummer och pengar för resa och sjukhus. Jag springer tillbaka till bilen och vet samtidigt att detta inte är en miljö för en vit kvinna när mörkret slagit in. 

Precis innan vi kommer hem ringer Maria. Hon har blivit avslängd av bussen och vet inte vad hon ska göra. Efter många turer lyckas hon hyra ett rum och vänta på morgonbussen. 

Maria är inte den ända kvinnan som blivit slagen. Inte i Kenya, inte i Sverige, inte i världen. För Maria och alla andra kvinnor slås inte främst kroppen sönder, utan tryggheten. Tryggheten som faktiskt kan ge dem hopp och ork att ta sig vidare och våga kämpa är sönderslagen. Det är därför många kvinnor stannar kvar i dessa relationer. 

I Växjö finns en kvinnojour dit kvinnor som blir slagna eller misshandlade kan komma. Och ingen är stoltare än jag att säga att just där jobbar just min mamma!

Hon heter Ammie

Hon heter Ammie. Hon är mamma. Hon är lika gammal som jag. Hon är min vän. Hon är self employed. Hon är hora.

Varje gång jag kommer dit letar jag upp henne. Hon brukar stå vid bordet längst ut. När vi hittar varandra kramas vi länge, länge. Sen dansar vi hela natten. Om hon inte jobbar. Ibland måste hon göra sitt jobb. Då får jag inte störa, och vi vet att det är så det måste vara. Men vi dömer inte varandra, vi ser varandra.

Vi pratar om svartsjuka, om killar, om hoppet och hopplösheten. En av hennes kunder är svartsjuk, har galet temperament, hon gillar inte honom. Men ikväll är han inte här så hon är ledig, en stund till. Dansgolvet är inte precis skimrande, men tillräckligt för att oss. Vi håller varandras händer hårt, hårt och ingen kommer emallan. Det finns de som försöker, då bara tittar vi på varandra och skrattar. Hon kan texten i varenda låt, och kan historien om varenda man. Jag känner mig trygg. Tryggare kan ingen vara.

Klockan fem skär tystnaden igenom det som finns kvar.
- Du måste gå hem nu, säger hon.
- Ska vi dela en taxi, frågar jag.
- Nej, jag måste vara kvar. Men du måste gå hem nu för jag vill inte att

Hon behöver inte förklara. Hon vet att jag förstår. Och hon vet att jag alltid finns där för att lyssna.


I Kenya är prostitution olagligt, men väldigt vanligt i synnerhet på kustremsan där många barn är arbetar med detta på heltid. Du betalar mer om du vill ligga utan kondom, än med. Ammie och hennes vänner är inte rädda för HIV, men för att bli gravida. En bra kväll kan en prostituerad i Nairobi dra in runt 200 000 ksh, vilket är en årslön för en vanlig vakt. De prostituerade kan på så vis leva ett liv som många andra aldrig skulle ha råd med. Dyra bilar, kläder, parfymer och fina bostäder. Detta gör det ännu svårare att sluta. Ammie är inte hennes riktiga namn. 

kärleks-knack!

igår kom en liten flicka med sin storasyster och knackade på min dörr. den lilla flickan samlade in pengar till sitt stundande scoutläger. den lilla flickan, som bor i samma lägenhetskomplex som jag bor, (hyra = 10 gånger en vanlig kenyansk månadslön) kommer från en familj där avgiften på 140 kr inte lär vara ett ekonomiskt problem. däremot är det en tradition att alltid dela med sig, och alltid stötta. och det är just därför som jag också ger en femkrona och önskar henne ett fint scoutläger.

och jag undrar just när våra svenska barn kan få gå runt och samla in pengar till sina scoutläger utan att skämmas. för att det faktiskt är fint att få hjälpa till, och fint att få hjälp. 

Killed for crafts!

L is for lion, Z is for zebra and E is for elephant. After todays film (Battle for the elephants, National Geographic) and discuss at Brookhouse school I wonder if this is what I can teach the children 10 years ahead from now??

Each day around 70 are elephants killed in Kenya and the surrounding countries, only because of their tusks which nowadays rarely grow longer than 50 cm. The amount of this wonderful animal walking around on the savanna has decreased with 94 000 000 elephants in 73 years. At the same time Chinas business with Africa has increased with 94 billion per year. 

The elephant crisis is not very known. Especially not known as a problem caused by a huge demand of ivory from China where they do old traditional crafts in the believe that the elephant who was killed because of this item is actually happy. The elephants used to be a holy animal for buddhism, daoism and many religions. Now it´s a holy animal for another religion - capitalism. 

An 12-15 year old elephant do still have small tusks, around 50 cm, but it´s still a well paid kill and you don´t have a lot to fear. If you kill a panda in China you get 15 years in prison. If you kill a elephant in Kenya, you get a penalty of 40 000 ksh (480 USD), which is about 10% of the real value of the ivory which makes it to a very good business anyway. Even if all steps in the business is illegal it's still an easy job to get the ivory out of the country since only 1% of the 

60 000 containers which are send from Mombasa port every day is checked. 

But, if you kill an elephant you kill a heritage and you kill the nature since the elephants is one of our most important distributer of seeds and the green, growing environment now turns into dessert all over the country where the elephants used to live before they were killed. They are killed because we want more money in our pockets, and because our religion, capitalism, tells us that valuable items are more important than our nature. 

So what to do? How can you really change something? 

1) Do not buy ivory! And tell people about that ivory actually come from a DEAD and KILLED elephant, not a still playful little creature running around on our earth. 

2) Tell kids about our nature, spend time in the nature and give them the feeling of that they own the nature (and so also the problems and fights we have to take to save it. It´s first when you own a problem and can identify with it that you are ready to care for it.). We will face several fights if we want to be able the see animals outside the zoo, not only elephants. 

3) See one or two of the films suggested down here: 

Family of elephants slaughtered for ivory, Kenya january 2013 (49 seconds)

Battle for elephants (trailer, 39 seconds) 

Battle for elephants (full movie, 55 minutes) 

Förbjudna kramar

- Hi, I´m  here with...

- Just, come. 

Det finns ingen tid över till kallprat eller välkomnande instruktioner. Varenda extra famn som finns används minutiöst från första stund. Jag rycker åt mig ett blommigt förkläde och tvättar händerna så noggrant jag kan. Sen får jag lilla Ella och en nappflaska i famnen. De flesta har redan somnat och rummet har ett sådan där överenskommen tystnad. När alla sover, inklusive lilla Ella, bestämmer vi oss för att gå till den äldre avdelningen. 

Det är dags för utelek och jag tar ett barn i famnen, och ett i handen och går ut. Jag noterar de sneda blickarna från personalen men förstår inte riktigt vad felet är. Barnen springer omkring på gården och kivas om cyklarna precis som vanliga barn. Jag känner att någon drar mig i byxorna och möter lilla Esther skimrande rådjursögon. Hon sträcker upp armarna och som av en instinkt tar jag upp henne, och får en liten krullig frisyr vilandes på mitt bröst. Min kenyanska kompis förklarar då för mig att de har en bestämmelse här. Man får inte ta upp barn i famnen. Jag sätter av respekt ner Esther igen, och hon gråter rakt ut och jag gråter rakt in. Jag försöker rikta uppmärksamheten på närmast tillgängliga leksak vilket tröstar föga. Efter en stund går det blir Esthers tur för potträning. 

Här varnas känsliga läsare för att fortsätta läsa.

Esther är nu 4 år, men är inte större än en tvååring. För en tid sedan dog hennes mamma och Esther lämnades till sin mormor och morbror. När barnhemmet fick Esther var hon tvungen att genomgå åtskilliga operationer, "reconstrucition". Det som rekonstruerades var det som hade gått sönder då Esther oräkneliga gånger blivit våldtagen av sin morbror. Ett så litet barn som våldtas är inte hel efter första gången. Ändå fortsatte det, och fortsatte det till mormor insåg att hon inte kunde ha sitt barnbarn hemma längre och lämnade bort det till barnhemmet. Denna lilla flickan var helt sprucken och i trasor när läkarna för första gången tog hand om henne. Nu är det i huvudsak återställt. Kroppsligt sett. När jag tar upp Esther ser jag att hennes rygg är full av brännskadad hud. Denna historia vill personalen inte ens berätta. It´s to sad, you don´t want to hear. 

Efter lunchen är det vila och alla barn placeras ut i sina sängar. De två största femåringarna är så lagom vilsugna och leker för fullt i sängarna. De står lutade mot spjälorna med utsträckta armar. Hug! Hug! säger de, och vi kramas och får kindarna fulla av pussar. 

- No hugs please. Just leave them, säger personalen. 

Detta är inte Esther, men ett barn i Esthers storlek.  

Svärmar i och utanför hjärterummet

Regnet vräker ner på utsidan och jag sysselsätter mig med att rita smileys på rutan som är helt igenimmad av all kroppsvärme som fyller bussen. Den senaste kvarten har vi rört oss tre meter, och jag är i nuläget förespråkare för all form av brottslighet i trafiken. Vi kör i högertrafik trots att det är vänstertrafik. All yta som man kan tänkas framföra ett fordon på används. Störst först. Luften utanför är helt fylld av svärmande termiter. De flyr sina underjordiska bon under regnsäsongen och bildar ett dis som är allt annat än behagligt.

Arbetsdagen som inte har tillåtit så mycket som ett djupt andetags vila fyller hela övre sfären, men situationen runt omkring får mig att fundera på vad det är som är så himla viktigt med att göra allt rätt och riktigt i en värld där problemen aldrig ens skulle närma sig de som mamman med lilla dottern som skyler sig med pappkartongen utanför möter varje dag.

Tankarna går också till lilla Alex, 5 äpplen hög, som i tisdags somnade i min famn efter jag gett honom den värmda mjölken. Lilla Alex som i just den stunden var helt beroende av mig och just bara mig, för någon månad tidigare hade någon lagt honom i ett dike, eller utanför en polisstation, eller i bästa fall utanför barnhemmet med samma meddelande som i Kajsa Kavat: "Ta hand om detta barn, för det finns ingen annan som gör det". Tankarna går också till alla de 3-åringar på den större avdelningen som redan är för gamla för att stå med på någons önskelista. För dem är det redan kört och om några få år kommit insikten komma till dem att; mig, just mig, var det ingen som ville ha. Jag blev aldrig vald, bara bortvald.

Motherly love

Och såklart finns det en mamma som är bäst av alla mammor... 

MIN!! 

på riktigt är på låtsas

på låtsas

de svarta formade grafemen som projiceras var du än ser. det smärtar till i ythjärtat och hela världens sämsta nyheter når din vetskap inom en hundradels stund. får detta också plats? ythjärtats statistiker svarar dig att djuphjärtat redan är överbebott. dina fiender har flyttat in och de fyller varenda vrå med svart tungt damm. en hinna som inte är vattenlöslig. lika löser lika. bli ond. om du bryr dig om detta också kommer det bli för trångt därinne. det smärtar. förbli ond.

men man kan inte hindra ett litet hjärta från att känna. att älska. sin medmänniska. vi står på delad front, på varandra och i varandra och försöker få lutande tornet rakt. vi älskar varandra utan handling. knappen "dela" gör världen lite bättre. på låtsas.

på riktigt

en hand som håller i din. doften av tomhet. rösten som värker. skotten som fryser sekunderna. när dina fem sinnen talar om för dig att livet pågår på riktigt. det sjätte säger dig att det här är fel. det kan inte vara så här det var menat.

han svajar fram med ett för stort leende. nu känner ni varandra. han vet att du alltid köper vitt bröd för 45 shilling och att han får växeln. han vet att du alltid säger att ni måste dela lika, om du får mer växel får han mer bröd.
-nu måste du gå hem, det regnar.
-men jag är hemma. och hans brändskadade hand talar om att det är sant.
det var handen som sträckte sig efter mamma som brändes till döds. eller var det handen som bestraffades när han tagit en brödskiva mer än han fick för att bota hungern. jag frågar inte, och det spelar ingen roll. det som spelar roll är när jag bäddar ner honom under fleecefilten och säger att du är trygg nu. i morgon får du frukost.

men det gör jag inte. låtsaspresidenten är ännu i majoritet.