Kvällsgrubblerier.

Att sitta med ett svenskt facebookflöde i ett kenyanskt liv är att aldrig riktigt förstå hur världen blev som den blev. Samtidigt som Sverige uppdaterar om renoverade kök, kläder till katter, nyinköpta vinterskor och cape diem-tavlor sitter jag vid matbordet och lyssnar till samtal kring nödsändningar med mat, om barn som slängs i en plastpåse i toaletten (tänk utedass) för att föräldrarna inte vågar erkänna sin kärlek, diskuterar hur dödssjuka människor snabbast kan komma till närmsta klinik och vilken klinik som mest troligtvis har medicin kvar och hur man ska laga vattenpumpen som gått sönder 10 mil norr om elektriciteten. 

Att stå inför en klass barn som klipper sönder sudd, klagar på att matteboken är tråkig, vägrar att duscha efter gymnastiken och tycker att maten är äcklig, samtidigt som min närmsta vän och kenyanska lärarkollega på en skola mitt ute i ingenstans sliter dygnets alla vakna timmar för att skaffa fram dricksvatten till sina elever, tavelkritor till lärarna och tillräckligt med ved för att kunna koka majsen som de får varje dag, 365 dagar om året, är minst sagt förvirrande. 

Hur var det tänkt från början? Inte så här i alla fall. Något som alla utlandssvenskar och många med oss tänkt en miljon gånger och fortfarande inte lyckats övertyga tretton procent av Sverige om. 

Livet med månen uppochner är aldrig rättvänt rättvist. 

Bild tagen av min vän i staden Isiolo, Kenya, en gryning i September. 

Från här till där, eller där till här.

Det är juli, det är varmt och det är slutet på sommarlovet. Bakom mig ett avkopplande Sverige, som kanske aldrig har varit så vackert som just den här sommaren. Framför mig en 14 timmar lång resa med fem väskor lika tunga som alla de avsked de senaste dagarna har varit. Soluppgången över de vidsträckta halmgula fälten som omger den stora skånelängan en bit utanför Lund denna sista morgon i Sverige. Fint sällskap och tillika bärhjälp vinkas av och incheckningsdamen ser igenom mitt falska leende (som redan har förberett sig med ett artilleri av argument till varför de extra kilona visst det ska godkännas). Hon är snäll den här gången. Också.  

Ett stopp i Istanbul där timmarna lätt försvinner mellan Starbucks och turkiska souvenirer. Sedan ytterligare en flygning innan elefantstatyerna hälsar mig välkommen. Det sägs att själen inte kan färdas lika snabbt som kroppen och innan landning blir det alltid så tydligt. Man vet inte riktigt var man är, vart man vill vara eller var man bör vara. Vi flyger in över Nairobi och stadens ljus liknar ett strössel av på måfå utslängda himlakroppar. Lika osymmetriskt som välfärden, tänker jag. Jag förbereder som vanligt på något slags begravningstal som jag ändå aldrig skulle kunna hålla, men det känns alltid bättre att dö förberett. Och just landningar sägs ha den högsta statistiken vad det gäller flygolyckor. Sista hoppet står alltid till att piloten har många barn som hen såklart vill träffa igen. Trängseln i flygplansgångarna när alla samtidigt ska få ner handbagaget och när alla samtidigt undrar om "de inte ska öppna nån gång?". Svetten som suger fast i jeansen. Snart är det över, nickas det mellan passagerarna.

Bussen som tar oss mellan planet och ankomsthallen har trånga plastsäten och är föga anpassad till alla hemvändande kenyaner med handbagage storlek större innehållandes presenter till hela extended family. Ej heller anpassad till alla expats handbagage som om möjligt utgör ännu större medsmugglad extravikt bestående av rågmjöl, vaniljsocker, pocketböcker, påsklämmor, brandvarnare och andra förnödenheter som tas med för att trösta i de stunder när hemma känns alldeles för avlägset. Förstående blickar utbyts när jag försöker dra upp väskan i knä´t för att göra plats till fler. I morgon ska jag gå direkt till gymmet. Så jävla tungt kan ju inte 8 kilo vara.  

Den sista nervositeten släpper när samtliga bagage rullar in och dessutom får plats i taxins stora kombibagage. Det luktar inpyrd wunderbaum och avgaser när vi rusar fram på mörka, oupplysta huvudstadsgator. Hemma luktar det som ett gammalt församlingshem. Sött, men gammalt. Det är tomt, mörkt och ensamt. Aldrig har huset varit så tomt som nu. För ett halvår sedan gräddades pepparkakorna, ett nytt liv fick sitt första julbad, och huset stormades med 17 par skor. Nu är det tomt och kallt och jag tänker att det är tur att själen inte hunnit fram ännu. Det tar tid att byta liv. 

Denna dagen, ett liv.

Solen står ej ännu i zenit, men dagen har redan ändrat riktning. I en handvändning blir jag tvungen att packa vatten, ombyte och några konserver mat och sätta mig bakom ratten på den fyrhjulsdrivna land cruisern. Jag styr ut över ökenlandskapet där de omgivande bergen är det enda riktmärket och där den sandiga vinden som får mig att kisa har samma temperatur som en varm, svensk klipphäll.

Några kilometer senare lugnar jag ner mig och inser äventyret. Jag vet att mina vänner väntar mig, även om jag aldrig kan anmäla min ankomst. Och jag vet att min trogna fyrbenta vän är med mig. Avtagsvägen, som egentligen bara är ett avstånd mellan två vissna buskar, leder mig upp till det som kallas livet. I alla fall känns det så varje gång jag svänger av just här. För just här handlar tiden mellan gryning och skymning inte om något annat än överlevnad. All slags kommunikation och bekvämlighet är på mils avstånd.

Jag rycker in som extralärare och undervisar om fyra sorters moln som jag inte har en aning om vad de kallas, men som jag lär mig aningen senare än eleverna som villigt rabblar de latinska namnen utan att ha en aning om vad latin egentligen är. Moln vet de mycket väl vad de är, och i synnerhet regn som här innehar högre värde än all världens guld och diamanter. Det har inte regnat på flera månader vilket man lätt räknar ut då man ser sig omkring.

Bara någon timme senare har byns äldre samlats. De har sett min bil, och de vet att i en bil finns ett batteri. Byns vattenpump har gått sönder och med ett bilbatteri skulle det kunna gå att laga den. Byn har inte haft något vatten på två veckor, djuren har inget att dricka och de ger ingen mjölk längre. Männen har varit uppe hela natten för att gräva efter vatten och bara fått så när på några handfulla skopor vatten.

Jag vet att jag själv inte har mer än en liter vatten kvar att dricka, och jag behöver bilen. Jag kan varken kommunicera eller få tag i mer vatten om jag inte har någon bil. Att låna ut bilbatteriet är långt utöver var mina bilkunskaper sträcker sig, och det enda jag minns om just bilmotorer är bilskolelärarens skräckexempel om hur enkelt man kan kortsluta ett batteri. Jag tänker att folket här säkert aldrig hört några sådana historier, och säkert aldrig kört bil heller, men i situationen blir det absurt att börja diskutera sådant. Att låna ut bilbatteriet kan också innebära att pumpen går igång och att en hel by kan få tillgång till vatten igen. Och dessutom kan de när väl pumpen är igång sätta i sitt eget batteri och ladda upp det. Jag känner mig liten på jorden och egoismens tvivel har aldrig varit större. Till slut bestämmer jag mig för att göra det enda rätta.

Vi kör bort till vattenpumpen och min vän säger till mig att absolut inte stanna motorn. Bilbatteriet kopplas ur och sätts in i vattenpumpen. Det är hett som i helvetet och jag sätter mig i skuggan av bilens däck. Runt omkring är det vad man i sagorna beskrev som en öde öken, men bakom mig är det ett väldans liv på männen som diskuterar vilken sladd som ska kopplas till vilken pol på batteriet. Man försöker starta pumpen, men det fungerar inte.

Tillslut hörs ljudet som påminner mig om kalla vinterdagar då bilen vägrar starta. Ljudet som får en att andas ut och högljutt utbrista ett puuuh! Pumpen har likt en astmasjuk pensionär hostat igång och männen som tidigare hetskt dividerade om kopplingar hit och dit klappar nu händerna och springer till vattentanken för att lägga örat mot. Vatten! Liv! 

Det dröjer inte många minuter innan koskällor, kameler, åsnor, hjorder av getter och får närmar sig. Varenda djur vet hur ljudet av vatten låter. Så även kvinnor och barn som snart ses fylla sina kupade händer med vatten, med liv.

Vi kör tillbaka till hyddan och drar ut madrasserna i sanden. Mörkret slår läger i takt med att himlens eldar tänds. De äldre samlas sittandes på huk runt elden. Historierna samlas och berättas med en sådan innerlighet och äkthet som bara kan berättas när livet handlar om just överlevnad. Geten slaktas för nu är det fest. Jag dricker upp mina sista klunkar vatten och somnar in till hyenornas skratt.
Denna dagen, ett liv.

Lampprojektet 2014

Kära vänner! 

Senast du hade strömavbrott, hur irriterad blev du då över att du inte hittade ficklampan eller tändstickorna till stearinljusen? Tänk dig nu ett strömavbrott utan tändstickor och utan ficklampor. Varje dag, året runt. 

I början av mars åker jag norrut där människor lever i "strömavbrott" hela tiden, och jag skulle så himla gärna vilja hjälpa till att underlätta vardagen lite, lite grann. 

Om du också vill hjälpa till kommer här 3 saker du kan skriva in i cv't att du hjälpt till med. För åttio spänn. 

1) Kvinnor behöver inte bära lika mycket ved. (Ja, det är bara kvinnor som bär ved.)

2) Kvinnor behöver inte andas in lika mycket rök från den brasa som nu agerar "lampa" på kvällar och nätter. (Ja, det är alltid kvinnorna som sköter detta.)

3) Barn kan göra sina läxor när de kommit hem från skolan. (Nej, de kan inte göra läxorna tidigare när det fortfarande är ljust, då måste man hjälpa till med andra sysslor.) 

En solcellslampa kostar 55 kr. Alltså lika mycket som en halv biobiljett, eller 2 caffelatte. 

En solcellslampa underlättar varje dag, året runt för en hel familj. 

Eftersom vi inte slösar några pengar på att öppna professionella autogiro- eller postgirokonton sker överföringen till ett simpelt vanligt bankkonto, tillhörande Martina Abrahamsson, alltså mig. Varenda spänn du sätter in går oavkortat till inköp av lampa. Märk överföringen med ditt namn +LAMPA. (Handelsbanken, 6129- 833 967 258) är numret eller Swish 0737-889 060). 

Tack för att du lyser upp världen!