man frågar inte vad man har ätit, utan om man har ätit.

att åka matatu

Det är livsfarligt, femtio procents överlevnadschans, bomber och granater, ingen annan har smakat kaviar, och framförallt, hudkontakt med andra människor. Men ingen cancerrisk och det är farligare att äta chips så jag gör det.

En matatu (läs: minibuss) med 14 säten den här gången. Det är en fördel, om inte ett krav att vara under en och sjuttio, mindre än sjuttio kilo och äventyrslysten. Musiken får byxtyget att vibrera och den bräckliga plåten som ska likna bilens chassi är tapetserad med bibelord vars innebörder lätt blir motsägelsefulla med tanke på körstil och den vedertagna rånrisken som samtliga passagerare visar medvetenhet om i sitt kroppsspråk. Med konduktören halvt liggandes i knät, lila UV-ljuset från takets lysrör och en glow in the dark-jesus dinglandes i backspegeln får färden mig att fundera på hur de svenska kyrkosamfunden hade sett ut i trancekostym.

Att åka matatu i Nairobi, sammanfattningsvis. 

med månen uppochner

De ostrykna gardinerna påminner om att jag aldrig prioriterat ordning och reda. Ur en bättre vetandes perspektiv liknar sovrummet en blandning av ett billigt italienskt hostel och ett persiskt hem med storhetsvansinne. En parad av jättelika garderober med pråliga lister, handlagt golv med stavparkett och gallerförsedda fönster. Sängen är för bred och gardinerna för smala. En liten springa vid fönstrets kant kan som aldrig täckas helt borde vara droppen som får bägaren att rinna över och plötsligt, beslut, total sovrums-make over alá 300 000. Fondtapet, tavellister, 72 satinkuddar och golvvärme. 

Gardinspringan är min påminnelse om att ett iskallt IKEA-land är bortom säkert avstånd, och genom mörkret ser jag ljuset. I landet med månen uppochner.